Det är sensommar och vi försöker få tag på tre kvigor på bete som ska kalva mitt under plötslig värmebölja. I kalabaliken som alltid uppstår när det jagas djur som man inte bara vill, utan måste få med hem, snubblar min ena bror över traktordraget och blir liggandes. Utan förvarning försvinner en av tre viktiga pusselbitar för att säkra gårdens dagliga drift och det dröjer inte länge innan olika problem hopar sig och en ganska oreflekterad sårbarhet blottas.
Två kor i lösdriften visar tendenser till juverinflammation till följd av den olidliga värmen, gummimattan som täcker skrapgången har spruckit och slingrat sig runt skrapan och larmlampan på utgödslingsskåpet blinkar ilsket röd. Men det är först när mjölkroboten plötsligt släpper alla spenkoppar och indikerar att vakuumet sjunkit till botten som jag själv når densamma.
Jag sjunker hulkande ner på betonggolvet, ringer till pappa och ber om hjälp eftersom jag själv inte klarar av att ringa till serviceteknikern då jag nästan inte kan andas genom gråten. Det är en känsla av total hopplöshet.
Tillsammans lyckades vi släcka alla små bränder som uppstått och så småningom var hela arbetsstyrkan återhämtad. Det mesta återgick till det normala, men med en stor skillnad. Min bror hade inga problem med att berätta för grannar och bekanta om bakgrunden till hans numera haltande gångstil, jag däremot höll den mentala kollapsen för mig själv.
Alldeles nyligen fick jag ta del av en rapport angående lantbrukares psykosociala arbetsmiljö och psykiska hälsa publicerad av myndigheten för arbetsmiljökunskap. Det är en tidvis dyster läsning som präglas av igenkänning men som samtidigt blickar framåt och fokuserar på främjande åtgärder.
Rapporten slår bland annat fast att de maskulina normer som präglar lantbruksyrket är ett problem. Man upplever det som betungande att leva upp till bilden av en stark, hårt arbetande person som ibland bortprioriterar familj och sociala sammanhang som under rådande struktur kodas mer kvinnligt. Ännu ett kvitto på att ett fortsatt jämställdhetsarbete i branschen är ett absolut måste.
Lönsamhet, klimatförändringar, ensamhet, arbetsbelastning, regelverk och olaga intrång är bara några påverkansfaktorer och det slår mig vilken otroligt utsatt tid vi befinner oss i som lantbrukare, hur mycket vi måste förhålla oss till och hur lite stöd vi får i hanteringen av detta. Rapporten visar dessutom att den psykiska ohälsan hos lantbrukare generellt är högre än i andra yrkesgrupper och jag tycker att det är dags för branschen lyfta ämnet högre på dagordningen.
Vi måste våga prata om vår hälsa vare sig det rör den psykiska eller den fysiska, för hur kan vi bedriva en hållbar livsmedelsproduktion som attraherar nya företagare om vi själva inte mår bra?
