facebooktwittermail

”Politiker måste komma ihåg hur en ko luktar”

Det som blir så uppenbart runt bordet i Väderstad är avståndet som finns mellan politik och praktik. Det har blivit olika världar.

Verkligheten – Väderstad där Emma Wiesner nyligen inledde sin jordbruksresa. Väderstad AB:s anläggning till vänster i bild. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Det är en morgon i sena september. Och de försöker att förstå varandra, där de sitter runt bordet. På den ena sidan politikerna. På den andra sidan företagarna. De som bygger landet, fast på var sitt håll.

Emma Wiesner, europaparlamentariker för Centerpartiet, lutar sig fram. Hon är på resa genom Sverige för att lära sig mer om jordbruk. Hon berättar vilken tung portfölj hon har fått överta i Bryssel efter Fredrick Federley (C). Listan är lång. Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Och så ett par till.

Nu har Wiesner precis inlett sin jordbruksresa. Det första stoppet är Väderstad AB, den prisade framgångssagan. Grunden för företaget var en sladd i stål som svetsades ihop i verkstaden på familjen Starks gård i östgötska Väderstad år 1962. Nu anställer företaget cirka 1 800 personer och förra årets såldes 5 200 maskiner runt om i världen.

Från bordet där Emma Wiesner och företagarna, som ingår i ägarfamiljen, sitter är det utsikt över fälten och bort mot fabriken.

”Där, där över gärdet kom den första kunden gående”, säger Crister Stark och pekar med hela handen. Han är styrelseordförande i bolaget som är förankrat i den mylla där det en gång uppstod. Han pratar om hur viktigt det är för företaget att ha god kontakt med lantbrukarna som använder deras maskiner. Att vara nära kunderna och deras vardag framstår som Väderstads företagsfilosofi.

Men mellan lantbrukarnas vardag i Väderstad och EU-institutionerna i Bryssel verkar avståndet vara desto större. Företagarna lutar sig fram när de frågar vad som egentligen händer i Bryssel. De försöker förstå sig på politiken. Vad går att förvänta sig?

Emma Wiesner börjar förklara. Beskriver de stora dragen – att bilden av lantbruket i EU har influerats av miljöaktivister likt Greta Thunberg. Det har i sin tur påverkat de politiska strömningarna på kontinenten som ligger bakom EU-initiativ likt den gröna given (Green Deal) och strategin "Från jord till bord" (Farm to fork strategy). Det är saker som bara politiska proffs kan hålla koll på.

Det kommer också ökade krav på vintergrön mark i EU från 2023, nämner Wiesner. Men det är svårt att säga exakt hur det kommer att implementeras i Sverige som har fått ett visst undantag, fortsätter hon. Så frågorna som kommer från runt om bordet om hur de nya EU-kraven praktiskt ska fungera i Sverige blir hängande i luften.

Tyvärr är inte det här det enda beslutet som kan vara praktiskt svårt att genomföra, tillägger agronomen Gustaf Svenungsson som jobbar som sakkunnig i Emma Wiesners kansli. Som exempel tar han att sallad odlad i kruka inte längre ska få kallas EU-ekologisk, efter ett beslut för ett par år sedan.

Enligt EU:s ekoförordning ska bara sådant som är odlat direkt på marken få kallas ekologiskt. Men det är en princip som det praktiskt är svårare att leva upp till i kallare länder likt Sverige. Så det finns undantag från regeln. Gurkor och tomater odlade på upphöjda bäddar har fått dispens ett antal år och även blommor och örter får säljas i kruka och kallas ekologiska. Implementeringen av förordningen har också skjutits på ett år, till 2022.

Det som beskrivs är återigen en byråkratisk djungel, som är svårgenomtränglig för andra än sådana som lever och andas politik.

Det som blir så uppenbart runt bordet i Väderstad är avståndet som finns mellan politik och praktik. Det har blivit olika världar. Det som riksdagsmannen och den östgötske högerpolitikern Martin Skoglund varnade för redan på 1940-talet verkar ha inträffat.

Skoglund, till yrket lantbrukare, oroade sig för att ledande politiker allt mer distanseras från praktiska verksamheter och hembygden. Riksdagsarbetet i Stockholm tar sådan tid att landsbygdens riksdagsmän riskerar att glömma hur en ko luktar, sa Martin Skoglund i ett känt tal.

Och även om det finns starka och goda ambitioner att minska gapet – likt det Wiesner uppvisar i och med sin jordbruksresa – är det i dag svårt att klara av det eftersom dygnet har begränsat antal timmar. Kraven är så stora på politikerna redan som det är.

Lantbruket har också blivit allt mer otillgängligt. De aktiva lantbrukarna har blivit färre och allt mer av arbetskraften hittas utanför Sverige. Det är inte alls lika många svenskar som förr som har arbetat eller har en koppling till ett lantbruk. Och det här sätter nog också sina spår.

Det är – om vi lyfter blicken – inte en god grund som är lagd för att bygga förtroende mellan politiska beslutsfattare och människorna som påverkas av besluten. Inte heller för att besluten ska vara fattade på god grund eller att de ska kunna genomföras med förståelse för bakgrunden.

Politik och praktik har glidit isär.