facebooktwittermail

Plöj lagen i stället för vägar

Markintrång väcker känslor, särskilt bland dem som äger marken. Ibland tar känslorna, inte sällan av maktlöshet, överhanden och ord övergår i handling.

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Så som ATL nyligen rapporterat avslutades nyligen rättegången mot en åttioåring som tog traktorn och plöjde upp en väg som skulle breddas på som han hävdar sin mark, dessutom utan att få ersättning för intrånget.

Tyvärr beror mycket av den upplevda maktlösheten på okunskap. Markägarnas olika organisationer har ett betydande uppdrag i att informera medlemmarna om deras rättigheter och vad de kan göra för att ta tillvara sina intressen.

År 1992 gav Skogsägarnas Riksförbund, som senare blev LRF Skogsägarna, ut ett drygt 80-sidigt häfte med titeln ”Vår rätt att äga skog”. Skriften klargör lättfattligt skogsägarens rättigheter och vad man som enskild småskogsbrukare kan göra för att hävda sin rätt.

Tonen i skriften är uppfriskande – det råder inget tvivel om att skogsägarna ska göra motstånd när olika intressen vill ta deras mark i anspråk. Exempel ges på hur överklaganden ska skrivas och till och med anvisningar om hur man opinionsbildar och skriver debattartiklar. Med rätt kunskaper kan man ställa till lika mycket om inte mer besvär för en vägbyggare som man kan med traktor och plog.

Den som vill ta mark i anspråk vill naturligtvis göra det så enkelt och billigt som möjligt. Det sker oftast genom att ett avtal skickas ut med en som det framställs generös ersättning. Skriver markägaren på är affären i princip klar. Det finns dock inget som tvingar en markägare att skriva på.

Marken kan ändå komma att tas i anspråk för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Men det kan först ske efter en potentiellt långdragen juridisk process som inte är gratis för den som vill ta marken i anspråk.

Kommer exempelvis inte ett nätföretag överens med markägarna om en ledningsdragning måste företaget ansöka om ledningsrätt. Därpå gör Lantmäteriet en ledningsrättsförrättning på sökandens bekostnad.

Förrättningen kan sedan överklagas och markägaren har då rätt till skälig ersättning för ombudskostnader. Att inte komma överens med markägarna kan alltså kosta en hel del tid och pengar. Desto större anledning att försöka komma överens då kan man tycka.

Trots att markägarna har ett ganska gott förhandlingsläge så är det betydligt fler missnöjda markägare som ger med sig än biter ifrån. Till stor del beror undfallenheten på okunskap vilket är synd då både vinstdrivande företag och kommuner som behöver mark är förtjänta av ett hårdare motstånd.

Det finns ingen anledning att acceptera ett bud som man inte är nöjd med. Marken är i regel ett lantbruksföretags värdefullaste tillgång, det finns ingen anledning att avstå den till underpris.