facebooktwittermail d

Partierna måste prata om veterinärkrisen

Jordbrukspolitik är på agendan inför valet, men ingen pratar om veterinärkrisen som drabbar landets djurbönder.

Veterinär håller stetoskop mot ko som ligger ner i strö.
Veterinärbristen är en återkommande sommartradition – men det som är en besvärlig situation för en hund- eller kattägare blir snabbt en katastrof för en djurbonde. FOTO: TOMMY SVENSSON/SCANPIX

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Jordbruket har blivit alla partiers kramdjur i valrörelsen. Efter många år av styvmoderlig behandling har de flesta politiker insett vikten av en fungerande nationell livsmedelsproduktion. I förra veckans tidning (4/8) kunde man läsa om partiernas prioriteringar på jordbruksområdet, allt från skatteavdrag till statliga bidrag. Men inget parti pratar om veterinärkrisen.

I början av juni gick statliga Distriktsveterinärerna ut och varnade att tillgången till veterinärer kommer att vara begränsad under sommaren. Djurägare behövde förbereda sig på att ha långa vänte- och resetider till närmsta öppna klinik medan deras personal fokuserad på att hjälpa de mest sjuka djuren. Vid det här laget börjar Sveriges djurägare bli vana: Veterinärbristen är en återkommande sommartradition. Men det som är en besvärlig situation för en hund- eller kattägare blir snabbt en katastrof för en djurbonde.

En hund med akut buksmärta kan du, i varje fall i teorin, lyfta in i bilen och köra 10 mil till närmsta nattöppna klinik. En ko som får livmoderomvridning kl. 02 kan du knappast lasta in på släpet och köra till veterinären. Hon får vänta, och i värsta fall dö tillsammans med sin kalv, och du som bonde får leva med både den emotionella bördan av att se dina djur lida och den ekonomiska förlusten.

Vid sidan om partiernas vallöften kunde man i förra veckans tidning även läsa om lantbrukarna Peter Petersson och Ola Petersson i Kronoberg som blivit drabbade av veterinärbristen och mist djur som hade gått att rädda. ”Vi har krav på oss att ha en god djuromsorg, men var finns den om djuren inte kan få veterinärhjälp när den behövs?” frågar Peter Petersson i reportaget.

Det är en högst relevant fråga. Djurskyddslagen är tydlig på den punkten: ”ett djur som är skadat eller sjukt ska snarast ges nödvändig vård”. Ansvaret ligger på djurägaren. Men hur ska man som djurägare kunna leva upp till lagens krav om det inte finns några veterinärer? Det blir en omöjlig och ohållbar situation.

Regeringen har visat en fenomenal senfärdighet i sin hantering av frågan. Först förra året tillsattes en utredning, och först i år beslutade regeringen att utöka antalet utbildningsplatser på veterinärprogrammet. Målet är att utbilda 40 fler veterinärer per år från och med 2027. Eftersom utbildningen tar fem och ett halvt år kommer det att dröja innan det ger någon effekt ute på gårdarna. Det är för lite, för sent.

Veterinärkrisen är ett politiskt misslyckande. Tillgång till veterinärvård är en viktig samhällstjänst, och idag klarar staten inte av att tillhandahålla den. Det drabbar inte bara djuren och lantbrukarna, utan i förlängningen påverkar det allt från livsmedelsproduktion och miljö till Sveriges motståndskraft vid ett väpnat angrepp. Utan veterinärer kan vi inte ha lantbruksdjur, och utan lantbruksdjur har vi varken mat, öppna landskap eller självförsörjning. Det går inte att prata vare sig jordbrukspolitik eller civilförsvar utan att prata om veterinärkrisen.

Veterinärbristen:

”Jag fick panikkänslor – ska jag skjuta kon?”

Nästan omöjligt att rekrytera veterinärer i Sverige

Larmet: Veterinärbristen kan äventyra djurskyddet

Larmet: Brist på veterinärer även i sommar