Anna Ek

Den Europeiska Unionen är för många mer ett mytomspunnet fenomen än en verklig aktör med makt att påverka vardagen. För lantbrukare är dock unionen en faktor som alltid måste räknas med, såväl i framtidsspaningar som i den dagliga verksamheten.

Inom den svenska lantbrukssfären finns i dag ett utbrett missnöje med EU. Irritationen grundar sig i en känsla av oförståelse, låg påverkansgrad och direktiv som upplevs slå undan benen för producenter som gör sitt bästa. På sätt och vis är den känslan berättigad. I en sorglig kombination av missförstånd, överimplementeringar och oflexibla byråkratiska system är det inte konstigt att människor blir besvikna.

Det vi däremot inte får göra är att intala oss att EU enbart påverkar oss negativt. Det är en osanning som vi inte har råd att hålla fast vid. 2019 uppgick värdet av de agrara produkter vi exporterar till 5,677 miljarder kronor. Nästan två tredjedelar av det värdet kom från export till andra EU-länder. Samtidigt kommer ungefär 85 procent av vår import från våra unionsgrannar.

Utan ersättningarna svenska lantbrukare får ta del av inom ramen för EUs gemensamma jordbrukspolitik, Cap, hade vi inte kunna producera under de förutsättningar vi gör i dag. Vi hade inte heller haft samma förutsättningar att bo på landsbygden. Allt från byskolor till lokala mataffärer är beroende av EUs hjälp. Dessutom har EU varit en bidragande faktor till den identitet vi som näring skapat för oss själva under de senaste 30 åren, som förebild för resten av världen. Det är inte en enkel roll men en som vi bör axla med stolthet.

I detta nu pågår förhandlingar om direktiv och strategier som kommer att påverka varje enskild människa som läser den här krönikan. Om mindre än tio år ska vi som union ha uppnått målen satta i Agenda 2030 och för dem som verkar inom EU-sfären är förändringen minst sagt påtaglig. Samtliga institutioner laddar för ett decennium av hårt arbete. Det betyder att vi som sektor behöver kavla upp skjortärmarna. Inte bara i Bryssel utan även hemma i Sverige.

Vad vi behöver göra för att i framtiden inte i samma utsträckning drabbas av negativa effekter av EU-direktiv är att arbeta strategiskt. Vi måste redan på internationell nivå bidra till arbetet med ramverk som är enkla att implementera och som faktiskt ger den effekt vi vill nå.

Vad som dessutom ofta glöms bort när vi pratar om bland annat LRFs roll i Bryssel är det arbete som utförs med och gentemot andra agrara organisationer. Svenska producenter, förädlare och konsumenter är inte ensamma. Jordbruket och livsmedelsindustrin står inom EU för mer än 44 miljoner enskilda arbetstillfällen, varav jordbruket på egen hand sysselsätter över 20 miljoner människor. En producent av majs utanför Barcelona kanske inte odlar med samma förutsättningar som en från Kalmar men de delar samma oro. Oron för att de och kommande generationer inte kommer att ha möjlighet att bruka marken de äger. En oro LRF, med sina internationella nätverk, ständigt arbetar för att lindra. Vad dessa aktörer också delar är möjligheten och makten att påverka den demokratiska institution som Europeiska Unionen är.

Anna Ek, Student vid Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna och praktikant på LRF:s Brysselkontor

Utan ersättningarna svenska lantbrukare får ta del av inom ramen för Cap, hade vi inte kunna producera under de förutsättningar vi gör i dag, skriver ATL:s krönikör Anna Ek.

Utan Cap-ersättningarna hade svenska lantbrukare inte kunna producera under de förutsättningar de gör i dag.