”Osäkra regler ett hot mot både produktion och natur”

Osäkerhet är en stor del av vardagen. Väder, skadedjur, marknadspriser och räntor. Något som inte skulle behöva adderas där till men tyvärr gör det med jämna mellanrum är osäkra regelverk, något som faktiskt kan vara värre än en dålig men tydlig regel.

I början av september skickade regeringen in sitt utkast gällande nationell restaureringsplan till EU-kommissionen. En beskrivning på hur vi tänkt leva upp till EU:s förordning om naturrestaurering. 39 åtgärdspaket som rör jord, skog och vatten. Inget är ännu klart, nu ska den till Bryssel och ”rättas”, för att komma tillbaka inom sex månader och sedan skickas in igen. Senast den 1 september 2027 har vi slutprodukten.

Planen i sig, så den ser ut nu, är inte särskilt dramatisk. Mycket har tagits bort och mycket bygger på frivillighet, kostnader och konsekvenser för gröna näringen ska vara minimala. Något som fhar ått kritik av miljörörelsen, men fått branschen att andas ut.

Tyvärr är det ännu mycket osäkert vad reglerna verkligen kommer att innebära för oss som brukar marken. En del svåra beslut kan upplevas ha skjutits på framtiden.

Det handlar exempelvis om hur ”väsentlig försämring” ska tolkas, hur naturtyper ska definieras och vilka mätinstrument som ska användas för att följa upp jord och skogsbruket. Detta är ännu oklart. Vi vet inte heller hur markavvattning och dikesskötsel kommer att påverkas – något som skulle kunna få betydande konsekvenser för jord- och skogsbruk, livsmedels- och virkesproduktion, och inte minst äganderätten. För hur mycket av äganderätten kvarstår om osäkerheten blir för stor och beslut flyttas från gården?

Om man inte vet ifall ett dike får rensas, om man får avverka sin skog eller om naturvärden kommer att begränsa på annat sätt – hur är rättssäkerheten då?

Inga fel med naturvård i sig, snarare tvärt om. Vi behöver starka ekosystem och biologisk mångfald, friska skogar och rent vatten. Det vi vill skydda i dag är något vi till stor del har tack vare hur jord och skog skötts i generationer.

Men det förutsätter att folk vågar investera i djurhållning om vi ska kunna restaurera betesmarker och det krävs tillit till systemet för att våga investera i till exempel naturvård i skogen. Investeringar i djurstallar, dränering på åkrar eller i skogen sker med en tidshorisont på decennier. Därför blir kanske inte den viktigaste frågan hur många hektar det rör sig om eller vilka mätetal man kommer att använda i planen – utan att markägare får tydliga besked vad som gäller.

För att lyckas med miljöarbete och ha ett starkt svenskt lantbruk behövs tydlighet och, framför allt, att äganderätten respekteras. Vi måste veta vilka villkor det är vi planerar efter. Utan rättssäkerhet, tydlighet och förtroende kommer vi varken ha produktion eller en välmående natur i framtiden.