Sveriges första Skogsvårdslag klubbades 1903 i riksdagen. 1905 bildades ett antal länsvisa Skogsvårdsstyrelser för att se till att lagen efterföljdes.
Det fanns ett behov av beskriva tillståndet i våra skogar och hur vi använder marken på nationellt plan. Därför bildades Riksskogstaxeringen år 1923. Detta innebär att vi har i 100 år inventerat våra skogar med statistiskt säkerställda metoder.
Sedan 1993 jämställer Skogsvårdslagen miljö och produktionsmål. Vid en praktisk tillämpning av lagen så riktar skogsbruket in sig på att identifiera och spara naturvårdselement så som grova lövträd, död ved med mera.
Det lämnas kantzoner och trädgrupper vid avverkning. Det avsätts hela bestånd för fri utveckling.
Tittar man i Rikstaxens sammanställningar så visar det att sedan mitten av 1990-talet har andelen grova lövträd ökat med 270 procent. Utanför våra formellt skyddade områden så har andelen död ved ökat med cirka 60 procent och arealen gammal skog ökat med cirka 90 procent.
Förutsättningar för bevarandet av den biologiska mångfalden är alltså betydligt bättre i dag än de var på 90-talet.
EU:s art- och habitatdirektiv sammanställs av Naturvårdsverket. Här har Naturvårdsverket valt att tolka direktiven på ett väldigt märkligt vis framförallt när det gäller att sätta referensvärde för olika naturtyper. Målet är att det ska finnas kvar 20 procent kvar av en viss naturtyp.
Normalt sätts referensvärdet vid EU inträdet. För Sveriges del är det 1995. Är det inte lämplig så kan man backa tidsaxeln. Detta har Naturvårdsverket gjort på ett helt orimligt vis.
För svenska skogen gäller ”hur landskapet såg ut innan människan påverkat det i stor skala, genom till exempel uppodling, utdikning, betesdrift och skogsbruk”. Naturvårdsverket har definierat detta som förindustriell tid.
Exakt när är inte fastställt, vidare så finns ingen statistik på markanvändning och naturtyp från denna tid. Är det så att 1995 års värde inte anses bra, så borde det ju rimligtvis sättas någon gång mellan 1923-1995. Då finns det bra statistik på skog och markanvändning från Rikstaxen. Allt annat är orimligt och leder till en otydlighet och resultat som ej går att mäta och redovisa på ett korrekt och vedertaget vis.
EU:s strategi för biologisk mångfald är att skydda minst 30 procent av landytan och havet. Om vi räknar all skogsmark så är cirka 26 procent skyddad idag. Fördelat på formellt skyddade områden 9 procent, frivilliga avsättningar 4 procent, hänsynsytor 2 procent, improduktiv skogsmark 11 procent. Räknar vi sedan med rekreationsskogar som ofta finns i anslutning till städer så kommer vi upp en bra bit över 30 procent redan idag.
Naturvårdsverket räknar bara den formellt skyddade skogen. Även här har Naturvårdsverket gjort en helt egen tolkning, vitt skild från andra EU länder.
Naturvårdsverket måste se över hur de tolkar EU direktiven. Godtyckliga tolkningar är oacceptabla. När referensvärde sätts så ska det gå att mäta och följa upp. Det borde även vara rimligt att Skogsstyrelsen ansvara för rapporteringen av skogen.
