Reportagen om familjen Hyttsten och Westholm i jämtländska Konäs har varit hjärtskärande och gett eko över hela landet.
I samband med ett generationsskifte har familjen velat avverka en större del av sin fastighet. Men på grund av spår av tretåig hackspett har de fått ett omfattande avverkningsförbud – och hot om miljonvite om de trotsar Skogsstyrelsens beslut.
"Staten stjäl från oss, men stölden går inte att polisanmäla", sa fadern i familjen, mjölkbonden och skogsägaren Kurt Hyttsten i en intervju.
Om någon intrångsersättning ska utgå är för tidigt att säga. Det kräver först att markägaren ansöker om dispens och vid ett avslag att markägaren stämmer staten i domstol. Sedan måste den domstolsprocessen sluta till markägarens favör. Det är ett förfarande som är oanständigt ett rättssamhälle när småföretagare ska tvingas stämma staten för att – kanske – få ersättning för ett intrång som motiveras med allmänna motiv.
Resultatet från tidigare domstolsprocesser med anledning av artskydd och intrångsersättning spretar. Efter en dom från Högsta domstolen i våras i ett ersättningsärenden – som gav markägaren rätt till ersättning – publicerade Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket nyligen en gemensam analys av ersättningsrätten vid avverkningsförbud på grund av artskyddsförordningen och kom då fram till att "skogsägare normalt inte har rätt till ersättning från staten vid begränsningar på grund av artskyddsförordningen".
Och trots att familjen Hyttsten och Westholms öde har väckt stor uppmärksamhet är det mindre känt att de är långt ifrån ensamma. Bara i Skogsstyrelsens norra distrikt i Jämtland – halva Jämtlands län – är Skogsstyrelsen har, eller är Skogsstyrelsen i begrepp att, kontakta markägare i omkring 100 ärende gällande tretåig hackspett eller andra fåglar".
Att den grundlagsfästa rätten till intrångsersättning ska utgå har varit en central fråga för landets markägarorganisationer. Och det med all rätt. Staten ska inte kunna ta utan att göra rätt för sig. Men frågan måste också ställas hur proportionerligt artskyddet är.
För, visar det sig vid en närmre anblick, är flera av de arter som de senaste åren ställt till med stora problem för det svenska skogsbruket lustigt nog ovanligt vanliga.
Ta till exempel lavskrikan, som i Sverige har status som nära hotad, återfinns i en sammanhängande utbredning i den nordliga barrskogsregionen från Skandinavien i väster genom Ryssland vidare österut mot Stilla havet.
Bara i Ryssland uppgår populationsuppskattningen till mellan 250 000–500 000 exemplar. Globalt anses dess bevarandestatus vara livskraftig. Ändå kan förekomsten av lavskrika få enorma konsekvenser för enskilda markägare.
En annan fågel vars spelplatser ställt till med bekymmer för skogsbruket – och kostat skattebetalarna miljoner – är tjädern. Den förekommer i större skogsområden över hela landet upp till fjällens björkregion, även om den saknas på Öland och Gotland.
Den europeiska tjäderpopulationen bedöms som livskraftig. I Sverige finns mellan 488 000 – 916 000 exemplar, i Ryssland 160 000 – 400 000 och i Finland 580 000 – 660 000. Ja, den är så vanlig i Sverige att det är fritt fram att skjuta den.
Orkidén knärot är fridlyst men finns på miljontals platser i Sverige. Sedan början av 2000-talet tycks populationerna hålla sig ganska stabila. Den är i dag lika vanlig som för 20 år sedan. Knäroten är en art som har en nästan cirkumpolär utbredning på norra jordklotet: den förekommer över en stor del av de norra delarna av Europa, Asien och Nordamerika. Ändå har den i otaliga fall inneburit svårigheter för svenska skogsägare.
Och så till den nu aktuella tretåiga hackspetten. Den är väl utbredd och finns i hela det boreala skogsbältet som sträcker sig över norra halvklotet, över Kanada och Sibirien, med avslut mot den Skandinaviska halvön. Den globala populationen av tretåig hackspett bedöms inte vara i fara och IUCN klassar arten som livskraftig.
I Sverige befinner den sig dock i utkanten av sitt utbredningsområde och och är därför något mer ovanlig och har fått en plats på rödlistans lägsta nivå, så kallad nära hotad. Men den har rödlistats för att den minskat med mer än 15 procent under 15 år (tre generationer för arten). Värt att notera är dock att det beror på vad man har som start- och slutår i bedömningen. Rödlistningen skedde 2020 och bedömningen gjordes 2003-2018. Ser man däremot över hela tiden sedan fågeltaxeringens standardrutter påbörjades har den ökat.
Att en art är ovanlig i ett visst geografiskt område är i sig inte något konstigt. Många arter befinner sig i utkanten av sitt utbredningsområde och är därför ”naturligt” sällsynta i Sverige.
Delar av miljörörelsen jublar så fort en avverkning stoppas. Det borde den inte göra. Att arter som är vanliga och livskraftiga och finns i hundratusental exemplar över hela det boreala skogsbältet kan innebära ruin för enskilda markägare – och förlängningen påverka förutsättningarna för svensk skogsindustri – gröper ur förtroendet för artskyddet.
