Det är nog inte många som tänker på att Sverige har för få korvetter och minsvepare för att hålla landskapen öppna med åkrar och betesmark. Men så ser totalförsvarskedjan ut.
Utan havet skulle svenskt jordbruk snabbt hamna i träda. Importen av energi, foder, bränsle, växtskyddsmedel, mineralgödsel, utsäde och reservdelar är direkt avgörande för dagens bönder.
När vi talar om att höja självförsörjningsgraden av livsmedel, från dagens cirka 50 procent till uppemot de 80 som LRF menar att Sverige kan nå, tar vi av någon anledning havsvägarna för givna. Men vårt beroende av havet är den kritiska punkten. För att kunna hålla våra hav och hamnar öppna måste vi kunna skydda och försvara transporterna.
Samtidigt är hela det globala försörjningssystemet i gungning. Pandemin har rubbat transporterna och priserna på containrar har skjutit i höjden. Det har skapat brister och pressar priser uppåt på en rad områden som också drabbar svensk jordbruksproduktion.
Det behöver inte vara ett öppet krig som stryper Sveriges försörjning från havet. En rad händelser i gråzonen, som minor med okänt ursprung, sabotage eller kapningar av fartyget, skulle kunna lamslå sjöfarten i våra vatten.
Det är här som svensk marin förmåga blir avgörande för jordbruket i händelse av kris. Marinen, som nästa år fyller 500 år, har inte sedan Gustav Vasa handlade fartyg i Lübeck haft färre fartyg än i dag. Ska den viktigaste hamnen Göteborg kunna hållas öppen i krig så skulle marinen behöva lämna Östersjön, ett politiskt omöjligt val att överge Gotland och hela östkusten.
Ännu saknas de politiska besluten för att bygga nytt, samtidigt måste man vara medveten om att det tar runt tio år från beslut till operativt fartyg. Beställningar som borde ha gjorts för länge sedan med tanke på världsläget.
Sveriges hemmavatten är alltså beroende av andra men med amerikansk tyngdpunktsförskjutning mot Sydkinesiska sjön och britternas Global Britain blir det färre fartyg över till vår del av världen. Danmark och Norge ser inte heller vårt västerhav som sina primära operationsområden utan deras fokus ligger i Atlanten och Ishavet.
Det ligger därför i jordbrukets intresse att vi under valåret får en debatt om att stärka vår marina säkerhet för att trygga försörjningskedjorna. Det betyder inte att vi ska låta bli att gå vidare i totalförsvarsarbetet. Behovet av att börja lagra strategiska produkter som behövs för svenskt jordbruk kvarstår. Vi behöver också fortsätta arbetet med att minska vårt beroende av importen, som att ersätta delar av konstgödselsimporten med näring från toaletter. Forskare på SLU pekade i fjol på att upp till 45 procent av importen skulle kunna ersättas med det som vi spolat. Det som är hållbart och klimatsmart minskar också vår sårbarhet.
Men kedjan hänger ihop, ett öppet odlingslandskap kräver fria hav.
Patrik Oksanen
Patrik Oksanen är senior fellow på tankesmedjan Frivärld och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
