facebooktwittermail d

”Onyanserad bild av lantbruk i public service”

Det är klart att det är nedslående att höra vilken motsträvare man är när man går där och skrapar skit.

Inspelning av SVT-serien Tunna blå linjen. På bilden karaktären Sara.
Inspelning av SVT-serien ”Tunna blå linjen”. På bilden karaktären Sara. FOTO: JOHAN NILSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

I SVT:s populära serie ”Tunna blå linjen” skildras i senaste avsnittet ett fall av djurrättsaktivism mot en skånsk grisbonde. Poliserna, som serien kretsar kring, åker ut till gården som blivit utsatt för klotter och sabotage.

Lantbrukaren porträtteras som en något burdus man när han defensivt försvarar djurhållningen medan en av poliserna, Sara, sorgset betraktar grisarna och högt undrar om de verkligen har det bra.

I upplösningen av avsnittet uppstår en gisslansituation inne i grisstallet där en aktivist riktar en bultpistol mot lantbrukaren som naken sitter fastbunden i en av boxarna. Polisen Sara avvärjer den fientliga situationen genom att hävda att aktivisten är en person full av empati samtidigt som hon ber om ursäkt å sin generations vägnar som fortsätter äta kött och bidra till slaktandet av grisar.

Istället för en känsla av frustration över att denna typ av brottslighet förekommer och fortsätter förekomma samt sympati för den stackars utsatta lantbrukaren lämnas tittaren med en annan typ av sensmoral att reflektera över. Polisen Sara besöker nämligen senare en restaurang där hon efter en stunds övervägande ber om ett vegetariskt alternativ istället för det innehållande fläskkött.

Detta är bara ett av många exempel på trenden att välja bort animaliska produkter som media flitigt speglar. Är man en ihärdig radiolyssnare, som jag, är det svårt att missa att man numera utgår ifrån att lantbruket, och i synnerhet djurproducenterna, är en naturlig hotbild emot allt som har med klimat att göra.

Det är klart att det är nedslående att höra vilken motsträvare man är när man går där och skrapar skit. Alltför sällan ger public service en nyanserad bild av vad svenskt lantbruk faktiskt gör och bidrar till. Ofta handlar det om att vi måste gå över till mer växtbaserat men hur:et lämnas alltid därhän.

Häromkvällen passerade jag ett av våra fält där vi provodlar sojabönor och betraktade likgiltigt ett trettiotal dovhjortar sköta skördandet åt oss. Hur, tänkte jag då. Hur kan någon tro att detta är framtiden för svensk livsmedelsproduktion? Precis bredvid fältet låg våra köttraskorsningar och idisslade lugnt på betet, den framtiden tror jag på.

Och kanske är jag inte ensam om det. Nu visar rapporter att vegotrenden backar. Från att stadigt ha växt det senaste decenniet ser man ett trendbrott i konsumenternas val av vegetariska produkter efter pandemin och utvecklingen fortsätter 2022, detta trots högre priser på kött.

Kanske är vi på väg mot ett paradigmskifte i hur vi värderar maten. Kanske leder nuvarande världsläge till att exakt vad vi äter spelar mindre roll och att vi har något att äta överhuvudtaget desto mer.

Katarina Wolf
mjölkproducent