Om ASF drabbar Sveriges mest gristäta område

Scenario
8 juni: Olyckan

Strax efter den lilla byn Tilvikai i västra Litauen sträcker smala väg 166 ut sig i en lång raksträcka genom ett skogsparti. Det är sent på kvällen, i princip ingen trafik och Rimvydas kan dra på lite extra med sin Scania. Det är bara fem kilometer kvar till motorvägen A1 som ska ta honom ner till hamnen i Klaipeda och färjan till Karlshamn. Han tittar på klockan och ser att han har hyfsat med tid till 23.55-färjan.

Träden passerar snabbt tätt förbi vid sidan av vägen. Det enda ljuset är från hans strålkastare och han hinner bara se en snabb rörelse i vänstra ögonvrån innan det smäller till i lastbilens front, precis nedanför Rimvydas fötter. Han stannar till, slår på varningsblinkrarna och kliver ur. Med tanke på hur kraftig smällen var är han förvånad över de förhållandevis små skadorna. Positionsljuset som är infällt i skärmen på förarsidan har slocknat. Själva skärmen hänger kvar men är sprucken och en bit har lossnat. Dessutom är den blodig. Men han kommer att hinna med färjan.

Rimvydas tänder ficklampan i sin telefon och går bakåt längs med lastbilen för att se om något annat är skadat. Allt ser bra ut men ett 50-tal meter bakom lastbilen anar han något i mörkret mitt på vägen.

Delar av vildsvinets inälvor hänger ut från den söndertrasade underkroppen. Frambenen har en konstig vinkel och det är blod både på djuret och på vägen. För att ingen annan ska köra på det döda djuret igen drar han undan det från vägbanan, ut i gräset i dikeskanten

Scenario
9 juni: Medhavd macka kastas bort

Efter en god natts sömn kör Rimvydas strax efter klockan tolv av färjan i Karlshamn och svänger ut på E 22:an västerut mot Kristianstad. Entreprenadredskapen som är tillverkade i Litauen ska levereras till ett företag i en by strax utanför Kristianstad. GPS-en visar att han ska ta väg 21 mot Hässleholm och därefter svänga av sydväst efter drygt tio kilometer.

Han tvättade händerna på färjan men ser nu att han fortfarande har torkat blod från vildsvinet runt naglarna på högerhanden. Så vill han inte möta kunden. Dessutom finns det blod, som måste ha fastnat under skorna, på lastbilens golvmatta.

När han svängt av från väg 21 blir landskapet mer präglat av skog. Vägen är smalare här men han stannar till vid infarten till en skogsbilväg, tar golvmattan en bit in i skogen och stänker vatten på det levrade blodet från en liten medhavd flaska. Samma sak med händerna. Med en bit hushållspapper torkar han av händerna och mattan lite hjälpligt och trycker ner papperet i blåbärsriset. Han börjar äta sina medhavda mackor. Den hemgjorda kallrökta vildsvinskorven som han fått av sin granne är visserligen god men mackorna har hunnit bli ganska sunkiga och hamnar snart på samma plats som hushållspapperet.

Intervju
Karl Ståhl, SVA

Det enda vi kan säga är att risken är förhöjd.

Sannolikheten för att smittan ska komma till Sverige är låg. Det var den före Fagersta och det är den fortfarande.

– Det enda vi kan säga är att risken är förhöjd. Det har den varit sedan januari 2014, säger Karl Ståhl, professor och statsepizootolog på Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA.

2014 bekräftades de första fallen inom EU i Polen, Litauen och Lettland. Sjukdomen har sedan spridit sig till stora delar av den europeiska kontinenten. Geografiskt är Sverige bra skyddat genom vår långa kust och att smittan i dag inte finns i några länder med landgräns mot Sverige.

Statistiken för trafikolyckor med vildsvin var 2024 rekordhög. Det tyder på att stammen är större än någonsin tidigare men Karl Ståhl tror inte att det skulle ha någon avgörande betydelse vid ett nytt utbrott. Vildsvinen rör sig inte över några jättestora sträckor. Den stora riskfaktorn är mänsklig aktivitet.

– Det som spelar roll är hur människor rör sig. Varje kontakt är en väldigt liten risk men ju fler kontakter, desto större sannolikhet. Sedan är det andra saker som påverkar, som lagstiftning och hur människor lever upp till den, säger Karl Ståhl.

I Sverige finns förhållandevis få tamgrisbesättningar utomhus och de flesta produktionsbesättningar får allt bättre biosäkerhet. Därför bedöms det mest sannolika vara att smittan först drabbar vildsvin. Här finns övervakningsprogrammet där upphittare skickar in prover som analyseras utan särskild prioritet. Det har inte ändrats efter Fagersta.

– Nej, det dör ju vildsvin i Sverige varje dag och det finns inte resurser att hantera dem som om det vore afrikansk svinpest. Man måste använda pengarna på ett vettigt sätt.

Scenario
2 september: dag 1. Underligt vildsvin och nyfikna smågrisar

Johan tog som 24-åring över verksamheten på föräldrarnas grisgård. Han har under snart tio år gjort stora satsningar i sitt företag, renoverat de gamla delarna och byggt två nya byggnader med bland annat suggstall, BB och slaktgrisstall. Han säljer nu 8 000 smågrisar per år och sätter in ytterligare 4 000 i sina egna stallar för slaktgrisar. Som 34-åring har han inte haft mycket tid till att vare sig fundera på familj eller ägna sig åt sitt stora jaktintresse. Men nu börjar det lugna ner sig.

Grannen Sara ett par kilometer bort är en trevlig tös. Hon är i en liknande situation som han var för fyra–fem år sedan, mitt inne i den mest arbetsamma delen av ett generationsskifte. För henne är det dock mjölkproduktion som gäller. Och nu har hon stora problem med vildsvin i ensilagemajsen. Inte helt utan baktanke åker han ut med henne en lördagskväll för att passa på vildsvinen.

Det är väldigt trevligt att sitta i mörkret och viska med Sara i väntan på vildsvinen. Jakten är lyckad. Den ena grisen betedde sig lite underligt, nästan som att den var full tänkte Johan. Men det hade han glömt redan när han såg Saras lyckliga ögon efter hennes välriktade skott.

Vid tvåtiden lastar de av grisarna från pickupen hemma hos Sara. De hjälps åt att ta ur dem och hänger in dem i gårdens kylrum. Då piper appen från larmsystemet från Johans egen gård. En röksensor i en av stallbyggnaderna har bråkat den senaste tiden och skickat ut fellarm. Någon sekund senare ringer vaktbolaget. Han sliter av sig engångshandskarna och knycklar ihop dem i jackans ytterficka för att kunna svara i telefonen.

”Jag är på väg hem för att kolla. Ge mig några minuter innan ni larmar brandkåren. Och när i helvete ska ni komma och byta den där förbannade jävla sensorn?” ryter han till operatören. Irriterad och stressad hoppar han in i pickupen och rivstartar från grusplanen.

När han svänger in på sin gård har han inte sett något som tyder på att det brinner. Han skyndar sig att byta skor men skippar overallen för att spara tid.

Det var naturligtvis ingen brand. Både lättad och arg lutar han sig mot grinden till en av boxarna och andas ut. Samtidigt som han tar upp telefonen för att ringa vaktbolaget trillar de blodiga engångshandskarna ut ur jackans ytterficka. Genast är en av de nyfikna smågrisarna framme och nafsar i dem innan Johan hinner plocka upp dem.

Scenario
3 september: dag 2. Första fyndet

Jägarna Annelie och Erik parkerar sin bil längs en skogsbilväg. Äntligen är jaktsäsongen här och de har satt av söndagseftermiddagen för att kolla läget inför nästa helgs smygjakt på dovhjort. När de gått några hundra meter längs en skogsstig känner de den distinkta lukten av ruttnande kött. De spanar runt och hittar snart källan till odören. Sensommaren har varit ovanligt varm och flugorna surrar runt djuret som bara ligger en liten bit från stigen. Som jägare är det här inte första gången de hittar ett dött djur i skogen och de vet precis vad de ska göra.

Scenario
5 september: dag 4. Positivt provsvar

Den senaste veckan har nu tre döda vildsvin rapporterats in från ett begränsat område strax väster om Kristianstad i Skåne. Varningssignalerna finns där. SVA rapporterar till Jordbruksverket som beslutar att en veterinär ska skickas ut för att ta prover. Dessa ska omgående budas till SVA för analys.

Mindre än ett dygn efter det att det senaste fyndet rapporterades in har laboratorieveterinär Niklas resultatet på sin datorskärm. Pulsen går upp. Han tar ett djupt andetag, andas ut, skruvar ner radion och ropar på kollegerna. De kör proverna en gång till och resultaten bekräftas. Ledningen kontaktas omgående.

Statsepizootologen ringer först sin generaldirektör, sedan sin kontakt på Jordbruksverket. Nu är det dags igen och i det här området finns betydligt fler än de 56 tamgrisar som fanns i Fagersta.

Scenario
6 september: dag 5. Kartlägga smittområdet

De första timmarna efter det att smittan under gårdagen konstaterats i de skånska vildsvinen handlade det mesta om kommunikation. Ett första möte hölls mellan SVA och Jordbruksverket. Kontakter togs sedan med departement, EU, Kristianstads kommun och näringen. Myndigheterna kallade till en gemensam presskonferens och hann med ett första möte med den samverkansgrupp som finns. Där ingår myndigheter, branschorgan inom jordbruk, skog och jakt och även föreningar med verksamhet i skog och mark.

Ute i det drabbade området handlar det nu om att skaffa sig en bild av hur stort smittområdet är. SVA måste så snabbt som möjligt få en överblick över smittområdet. Kunskapen ska ligga till grund för vilka beslut Jordbruksverket ska ta om restriktioner. Till sin hjälp tar man jaktlag som har kunskap om vildsvinen i området. Man kontaktar också andra experter, exempelvis Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, på Grimsö forskningsstation som har erfarenhet av att uppskatta vildsvinsbestånd. Dessutom har de utvecklat teknik för att med hjälp av drönare med speciella kameror och AI kunna räkna djur i området från luften.

Med hjälp av teknik, medarbetare och frivilliga har myndigheterna redan dagen efter det att smittan blev bekräftad förstått att utbrottet är omfattande. 86 döda vildsvin i olika grad av nedbrytning har hittills hittats i två sammanhängande större skogsområden. Hela tiden görs nya fynd.

Intervju
Maria Cedersmyg, Jordbruksverket

Vi behöver hjälpa alla att sätta sin biosäkerhet på absolut högsta nivå 

Vid utbrottet i Fagersta och vid ett eventuellt nytt utbrott samlar Jordbruksverket in allt tillgängligt underlag och tar det första beslutet för restriktioner i området, med god marginal.

– Vi hyser av det genom ett zonbeslut och så gäller det att ta reda på var det finns tamgrisar någonstans i den här zonen för alla grisbesättningar måste besökas, säger Maria Cedersmyg, veterinärinspektör på Jordbruksverket.

Det kan finnas både små hobbybesättningar, där grisarna ofta går utomhus, och stora grisgårdar med tusentals grisar.

– Vi behöver hjälpa alla de här tamgrisbesättningarna att sätta sin biosäkerhet på absolut högsta nivå och att checka så att det inte är några sjuka djur någonstans. Vi påpekar också hur otroligt viktigt det är att lantbrukare hör av sig om det uppstår någon form av misstanke om något som inte är helt hundra i en besättning.

Scenario 
7 september: dag 6. Smittade tamgrisar

Under veckan fick först några av smågrisarna i Johans smågrisstall rinnande ögon. De tappade aptiten och hade feber. Johan flyttade genast över dem till en sjukbox och ringde veterinären som kom och tog prover. Symtomen var tydliga och smittan känd bland vildsvin i området. Veterinären hade inget annat val än att spärra gården även om inte proverna var analyserade. Nu ligger två döda i boxen, resten ligger och kämpar med andningen. Även suggan är kraftigt påverkad och alla har fått blånader på huden.

När SVA nås av beskedet om att en tamgrisbesättning i området testat positivt för afrikansk svinpest ringer statsepizootologen omgående Jordbruksverket som i sin tur meddelar grisbonden Johan att smittan bekräftats bland hans grisar.

Jordbruksverket har precis satt i gång arbetet med att åka runt till gårdarna i området. Nu skickas delar av personalen till Johans gård för att planera avlivningen av alla grisar och sanering av gården. Det finns just nu nästan 400 suggor, 3 800 smågrisar och omkring 1 200 slaktgrisar på Johans gård.

Samtidigt läggs restriktionszoner på tre respektive tio kilometer runt gården och man stoppar alla förflyttningar av grisar inom zonerna tills vidare. Jordbruksverket ringer det stora grisslakteriet i närheten och stoppar allt slakt.

Fem kilometer från Johans gård har Peter sin anläggning för slaktsvin. Om han inte väntar på något viktigt samtal brukar han lämna sin telefon på kontoret när han jobbar i stallet. Han tappar fokus och blir på dåligt humör av alla telefonförsäljare som snor hans begränsade tid.

När han nu efter tre timmar i stallet krängt av sig stövlarna och overallen, tvättat av sig och satt på kaffebryggaren ser han att det är tre missade samtal från 036-området och två lämnade meddelanden på telefonen.

Peter hade några tuffa år på gården efter det att han köpte ut sina syskon 2017. Det var dessutom stora utgifter när han stegvis började modernisera. Han skulle ha behövt minst en anställd till förutom de två han hade men tyckte sig inte ha råd. Nu när ekonomin blivit något bättre har han haft svårt att hitta duktigt folk. I stället har han fått jobba mycket själv. 15-timmarsdagar är inte helt ovanliga.

Både grannen Johan, som levererar smågrisar, och slakteriet som tar emot hans slaktfärdiga grisar har påpekat att han borde ta tag i smittsäkringen av gården. Av tidsbrist har han skjutit på det men i somras anmälde han sig till sist till programmet för Smittsäkrad Besättning. Den veterinär som ska komma ut på gården för att bedöma och ge råd har dock ännu inte varit på plats. Allt det här förklarar han för Jordbruksverkets personal när han ringt tillbaka till 036-numret.

”Tack för informationen. Vi återkommer inom kort. Se till att ha telefonen i närheten”, säger kvinnan från Jordbruksverket.

Scenario
8 september: dag 7. Fullt i stallet

Håren på Peters armar reste sig när han pratade med Johan i går. Över 5 000 grisar ska avlivas. De brukar hjälpas åt när det behövs men här kan han inte göra någonting annat än att trösta.

Samtidigt sitter han med sitt eget problem. Bara en timme efter samtalet med Jordbruksverket ringde de tillbaka. Myndigheten har tagit beslut om restriktionsområdets storlek och hans gård är inkluderad. Hans grisar hålls inomhus och det finns inget som tyder på att de är sjuka men för tillfället får inga grisar lämna gården. I övermorgon skulle egentligen nästan 200 grisar gå i väg till slakteriet men han får avvakta.

”Det är lite kaosartat just nu som du förstår. Vi återkommer så fort vi vet något mer”, hälsade slakteriet aningen stressat.

”Men jag står här med 200 grisar som snart växt ur sina boxar”, var det enda han fick ur sig.

”Tyvärr, vi vet inte mer just nu.”

Intervju
Maria Cedersmyg, Jordbruksverket

Vid ett utbrott av afrikansk svinpest är det generellt förbjudet att flytta grisar från gårdar i de nya zonerna. Jordbruksverket samlar in så mycket data man kan för att kunna göra en noggrann riskbedömning av läget. Därefter kan enskilda djurägare få dispens för förflyttning av djur om det bedöms kunna göras utan smittrisk.

– Om vi får ett utbrott på tamgris blir det i princip ingen slakt de första 14 dagarna. Då behöver vi få överblick över situationen först och då tillåter inte Jordbruksverket att man flyttar djur till slakt, säger Maria Cedersmyg på Jordbruksverket.

Vid en händelse som den här skulle Jordbruksverket gå igenom alla grisproducenter i området för att kontrollera deras biosäkerhet och om de lever upp till de krav som finns i EU-lagstiftningen vid ett ASF-utbrott.

– För den som inte uppfyller EU-kraven på biosäkerhet blir det jobbigt. Är det för dålig smittsäkring på den här gården får man alltså inte flytta sina grisar och kan då inte fortsätta sin produktion. Det kommer att leda till djurskyddsproblem på grund av överstående grisar och de kan då behöva avlivas av djurskyddsskäl, säger Maria Cedersmyg på Jordbruksverket.

Om smittskyddet anses vara okej men inte fullt ut lever upp till kraven finns en möjlig mellanväg.

– Då måste man specialmärka allt kött för att det ens ska få säljas i Sverige.

Vid en sådan situation finns det en rad faktorer som spelar in. Erfarenheter från Tyskland visar att sådant kött inte är populärt hos konsumenterna, trots att det är ofarligt att äta.

– Även om vi beslutar att grisarna får lov att gå till slakt kan slakterierna välja att inte ta emot dem.

Dessutom måste djuren hållas åtskilda på slakteriet, vilket skapar merarbete.

– Det blir dyrt. Slakterierna har redan på förhand sagt att de inte vill ha några grisar från icke godkända gårdar i en sådan situation.

Scenario
9 september: dag 8. Avlivningen

Peter har gått på nålar i två dagar när slakteriet ringer och meddelar att de inte har någon möjlighet att ta emot hans grisar så länge utbrottet inte är under kontroll eftersom hans gård inte är smittsäkrad enligt EU:s regler för ASF. Han har sett på nyheterna att det i bästa fall kan ta månader innan Jordbruksverket kan säga något säkert om när smittan är under kontroll.

Transporten avbokas. Han ringer Svensk Lantbrukstjänst och beställer avlivning.

”Till att börja med de 200 grisar som är slaktfärdiga men ni kan nog boka in de resterande 400 grisarna också."

Intervju
Karl Ståhl, SVA

Vid utbrottet i Fagersta fanns inga större grisbesättningar inom restriktionszonen. Totalt avlivades 56 tamgrisar. Inga av dem var smittade men avlivningsbeslutet togs av Jordbruksverket i förebyggande syfte vid en tidpunkt då det rådde stor osäkerhet om läget.

Enligt Karl Ståhl på SVA finns det i huvudsak tre situationer då det kan bli aktuellt med avlivning.

– Ett: om de blir smittade, två: man bedömer att risken är stor för att de ska bli smittade, tre: att man måste avliva dem av djurskyddsskäl, att de växer ur sina stallar och inte kan levereras någonstans.

Intervju
Maria Cedersmyg, Jordbruksverket

I Sverige har grisföretag länge jobbat med smittsäkring på olika sätt, vissa företag mer än andra. Med utbrottet i Fagersta har det blivit uppenbart att ASF kan drabba Sverige och branschen jobbar nu med att höja säkerheten ytterligare.

Trots en hög medvetenhet har det visat sig på många ställen i Europa att tamgrisar smittas och måste avlivas.

Maria Cedersmyg ser flera risker med att grisanläggningarna blir större och större. Skulle en sjukdom slå till blir det plågsamt, dyrt och kan få konsekvenser för försörjningen av marknaden. 2017 drabbades en av Litauens största tamgrisanläggningar.

– Det var skyddat ungefär som allting annat och så får de ändå in det. Det är den mänskliga faktorn som avgör. Det var någon som klantade sig och så får de in ASF. Då är det 25 000 grisar på ett bräde som ska dö och har man inte en jättestor grisproduktion i sitt land har man inte råd med en sådan grej. Då hade det varit mycket bättre om det var tio stycken besättningar på 2 500 grisar eller ännu hellre 100 besättningar med 250 grisar.

Intervju
Karl Ståhl, SVA

Med större medvetenhet och biosäkerhet på gårdarna minskar risken för att ASF ska drabba svenska besättningar. Gårdar som smittsäkrar enligt programmet Smittsäkrad Besättning Gris med ASF-modul kan minimera risken för att verksamheten vid den enskilda gården ska påverkas i större omfattning vid ett utbrott av ASF i närheten.

Att sjukdomen nu uppenbarligen kan drabba Sverige kostar naturligtvis samhället pengar. Även utan utbrott finns en kostnad för den beredskap som behövs på olika nivåer. Vid ett utbrott drar kostnaderna snabbt i väg. Prislappen för utbrottet i Fagersta hamnade på 94 miljoner kronor. Vad ett utbrott i ett område med större och fler tamgrisbesättningar skulle kosta samhället är något som undersöks just nu.

– Vi har ett forskningsprojekt som handlar om exakt det. Så om fyra år kan vi svara på det. Där tittar vi på Fagersta och jämför med om vi skulle få det i Kristianstad, säger Karl Ståhl.