d

”Olaga intrång är ingen gullig grej”

 Gårdsplanen ska vara en fredad zon, punkt slut. Dit får man gärna komma om man är bjuden – men inte när man är oinbjuden. 

FOTO: ERICH STERING

Här skriver inbjudna skribenter om ämnen som ligger dem varmt om hjärtat. Åsikterna är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis ATL:s ledarsidas ståndpunkter. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Den 1 juli 2022 trädde hårdare straff för olaga intrång in. Detta efter en omfattande granskning av Göteborgs-Posten om trakasserier mot bönder.

Maxstraffet skärptes från böter till ett års fängelse. Bra om än inte tillräckligt. Fängelse under 1 år och 6 månader ger nämligen möjlighet till att ansöka om fotboja, och behöver därför i praktiken inte ens betyda fängelse. Ett nytt brott med benämningen ”grovt olaga intrång” infördes också som kan användas ifall hot och våld är en del av intrånget. Det tydliggjordes också att den som tränger sig in eller stannar kvar på gårdsplanen kan dömas för hemfridsbrott.

Lagändringen och straffskärpningen utmålades som att lantbrukare skulle få andrum och trygghet. Äntligen skulle gårdsplanen, som för många är lika privat och hemma som en villaträdgård, bli juridiskt skyddad mot intrång.

Men tyvärr verkar den nya lagstiftningen vara uddlös.

Under våren fick en lantbrukare oinbjudet besök av en man som åkte in på gårdsplanen, klappade och matade djuren, filmade och lade upp sekvenser av alltihopa i sociala medier. Lantbrukaren gjorde en polisanmälan vilken ledde till åtal. Bra – men när åtalet avhandlades i tingsrätten ansåg domstolen att mannens beteende inte var särskilt klandervärt. Mannen berättade dessutom i förhör att han brukade besöka gårdar.

”Det är ju bara en jättegullig grej” sade han då polisen frågade varför han stannade kvar, filmade och klappade djuren, återberättar Kristianstadsposten.

En jättegullig grej? Jag håller inte med.

Att obehöriga vandrar runt på en gård är förenat med risker. På gården körs tunga maskiner fram och tillbaka. Den som kör är ansvarig. I, och i anslutning till, ekonomibyggnader finns mängder av stöldbegärliga verktyg och maskiner. Var de finns ska inte filmas och läggas ut på internet till allmän beskådan. Att någon okänd tar på djuren eller matar dem är förenat med smittorisk. Att vem som helst när som helst kan befinna sig på ens arbetsplats – som dessutom ofta ligger i direkt anslutning till ens hem – är förenat med stor otrygghet.

Varför ser då de som sitter i domstolen inte allvaret i situationen?

Är det för att man har någon felaktig bild av vad ett lantbruksföretag är, och inte kan ta in den verklighet vi många lever i där gränsen mellan jobb, privatliv, arbetsplats och bostad i princip är utsuddade? Är det för att man inte förstår vilka förödande konsekvenser det kan innebära med smittspridningar, både för djuromsorgen, livsmedelsförsörjningen och ekonomin i företagen? Eller är det för att det finns luckor i lagen som faktiskt gör den tandlös?

Om det visar sig att det senare gäller behöver lantbrukets organisationer återigen driva frågan. Gårdsplanen ska vara en fredad zon, punkt slut. Dit får man gärna komma om man är bjuden – men inte när man är oinbjuden. Det handlar om vår trygghet och säkerheten på våra företag – för att inte tala om allmänt hyfs och respekt.