facebooktwittermail d

”Norska gårdsägare måste bo på och bruka sina gårdar”

Boplikten och driveplikten är hörnstenar i Norges jordbruks- och landsbygdspolitik, skriver Edvard Hollertz i en utblick.

En gård på en grön bergsluttning.
Ett föregångsland? FOTO: HÅKAN SANDBRING/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Utblick är ledarsidans vinjett för skrivna utblickar. Här skriver gästande eller fasta skribenter från nära och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen.

Norge framhålls allt oftare som ett föregångsland inom landsbygdspolitiken. Svenska politiker har under senare år riktat blicken mot Norge för att hämta idéer för hur hela landet ska leva.

Några viktiga händelser som på allvar lär ha befäst Norges position som föredöme inträffade för omkring fem år sedan. Den parlamentariska landsbygdskommittén, som lade fram sitt slutbetänkande i januari 2017, hämtade inspiration från Norge. Och året dessförinnan hade SVT sänt den stora dokumentärserien ”Resten av Sverige”. I den serien presenterades en dyster bild av Sverige utanför storstäderna, som kontrasterades mot en norsk landsbygd där allt frodas.

En vanlig förklaring i Sverige till Norges levande landsbygder är att fastighetsskatten för kraftverk stannar i kommunerna. Något annat som kan lyftas fram är att norska politiker inte har drivit en lika centraliseringsinriktad politik som sina svenska motsvarigheter.

Mindre uppmärksamhet i svensk debatt har dock riktats mot en av hörnstenarna i den norska landsbygdspolitiken – kravet på att den som äger en lantbruksfastighet ska se till att gården bebos och brukas. Det kallas boplikt och driveplikt. Uppfylls inte dessa väntar tvångsförsäljning. Och dessa krav bidrar till att på sina håll kraftigt trycka ner priserna på lantbruksfastigheter. I attraktiva områden kan ett fritidshus med en liten tomt gå för mycket högre pris än hela gården som ligger granne.

Kravet på att gården ska brukas kan gårdsägaren hantera genom att driva lantbruket själv eller arrendera ut jorden på långa arrendeavtal. Men hur boplikten anses uppfylld kan skilja sig mellan kommuner.

Vissa kommuner kräver att ägaren till gården ska vara skriven på den under fem år. Vissa anser däremot att boplikten kan anses uppfylld så länge någon är skriven på fastigheten, vilket inte behöver vara ägaren. Det senare kallas för opersonlig boplikt.

I Sverige framstår dock den här typen av krav väldigt främmande efter 1900-talets avregleringar. Detta trots att det i vissa hus i svenska städer finns en typ av boplikt, genom bostadsrättsföreningar som kräver att den som äger en bostadsrätt ska vara skriven på adressen.

Ska vi förstå varför Norge har en sådan levande landsbygd behöver vi se helheten. Bo- och driveplikt är två av grunderna i den landsbygdspolitik som svenska politiker talar allt mer varmt om. Samtidigt är dessa hårda regleringar en sida av den norska modellen som det inte tas så mycket notis om på vår sida riksgränsen.

 

Edvard Hollertz är ledarskribent i ATL. Han är utbildad agronom och delvis uppväxt på en fjällgård i Norge.