facebooktwittermail d

”Norrland illa ute i kris – bygg regionala beredskapslager”

Livsmedelssäkerheten i norra Sverige är inte bra. Det finns ingen större foderfabrik, det finns bagerier men ingen kvarn, det finns livsmedelsbutiker men inga centrallager och få distributionslager.

Tomma butikshyllor.
Osäkert läge. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Det är dyrt att vara fattig. Det gäller på många områden men kan också appliceras på frågan om svensk livsmedelssäkerhet i händelse av krig eller kris.

Om vi har en god beredskap och klarar ett krisläge kostar det betydligt mindre än om befolkningen får hungra eller svälta. Därför är det väl värt att satsa på en solid beredskap.

I en SLU-rapport ”Samhällsekonomiska aspekter på svensk livsmedelsberedskap – ett nationellt och regionalt perspektiv” har fyra forskare, Hans Andersson, Ing-Marie Gren, Lars Jonasson och Rickard Knutsson, räknat på konsekvenserna av olika typer av allvarliga störningar i livsmedelskedjan. Man har frågat sig vad det innebär att importen av samtliga insatsvaror i primärproduktionen halveras, vad betyder det om även importen och exporten av livsmedel halveras och slutligen hur påverkar även en halvering av transporterna mellan södra och norra Sverige.

Det är svårt att ta modellberäkningar bokstavligt men visst är resultatet en ögonöppnare. Den första är att en halvering av insatsmedlen, i detta fall av mineralgödsel, växtskyddsmedel, diesel, foder och utländsk arbetskraft, leder till stora produktionsstörningar. Skulle tillförseln strypas mer än till hälften blir det svårt att klara att försörja befolkningen ens med en kriskost.

Den andra är att om möjligheten att transportera varor mellan södra och norra Sverige skulle begränsas får det stora konsekvenser för Norrland. Konsumenterna i norr är beroende av ett flöde av livsmedel från söder och lantbruket är beroende av gödsel, växtskyddsmedel, bränsle och inte minst foder från södra Sverige. Beroendet av foder gäller även Mälardalen.

Livsmedelssäkerheten i norra Sverige är inte bra. Det finns, enligt rapporten, ingen större foderfabrik, det finns bagerier men ingen kvarn, det finns livsmedelsbutiker men inga centrallager och få distributionslager. Det finns inget slakteri för fjäderfä och inte heller anläggningar för produktion av socker, stärkelse eller vegetabiliska oljor. Det produceras en liten andel av den frukt och de grönsaker som konsumeras.

En avspärrning av Norrland skulle få stora konsekvenser. Även om lantbrukarna skulle växla upp sin produktion vore det svårt att försörja befolkningen ens med kriskost. Matpriserna skulle stiga till extrema nivåer.

Koncentrationen till ett fåtal anläggningar och vissa områden ökar sårbarheten. Det gäller all livsmedelsindustri men naturligtvis också växtodlingen och djuruppfödningen där äggproduktion och kycklinguppfödning är mest sårbar.

Hur blev det så här, hur kunde man underskatta behovet av en krissäker och robust livsmedelsproduktion?

På 1940-talet var det självklart, med kriget i färskt minne. Redan på 1960-talet, inför 1967 års jordbrukspolitiska beslut, såg man i ett scenario stora besparingar genom att lägga ned 1 miljon hektar åker. Fortfarande var tanken på en god självförsörjningsgrad viktig och kom att råda in på 1980-talet.

Det stora och kostsamma spannmålsöverskottet tvingade ändå fram en förändring. Jordbruket avreglerades och Omställning -90 uppmuntrade till att ta mark ur produktion. Tankarna på en god beredskap var som bortblåsta.

När det 1995 blev aktuellt att gå in i EU antogs gemenskapen klara en god försörjning i krisläge. I de utredningar som har gjorts på 2000-talet, till exempel Konkurrensutredningen 2015, har beredskapsfrågan en mycket liten plats. Först nu har intresset vaknat.

I de beräkningar som SLU-forskarna har gjort blir de samhällsekonomiska kostnaderna för en allvarlig störning i handel och transporter som sträcker sig över 2–3 år enorma.

Kostnaderna drabbar främst producenterna men brist och knapphet ökar konsumenternas kostnader, i scenariot med alla störningar blir totalsumman cirka 100 miljarder kronor.

Det är i detta ljus man ska se kostnaderna för att hålla lager av viktiga livsmedel och också viktiga produktionsmedel för jordbruket. Då blir det inte så dyrt att ligga steget före. Det räcker med det vi redan sett för att förstå att även en liten störning i leveranser av till exempel mineralgödsel är kostsam. Det kan också bli värre än ovanstående modellberäkning, vi kan bli helt avspärrade.

De stora regionala skillnaderna i beredskap stämmer till eftertanke. Det norrländska jordbruket behövs och skulle behöva mer av livsmedelsindustri och foderfabriker.

Varje region bör tänka utifrån sina förutsättningar och stödja lantbruksföretag och livsmedelsindustri på bästa sätt för att klara en kris. Behövs det elverk? Behövs det buffertlager? Behövs drivmedel?

Beredskapsansvariga politiker och myndigheter blir tvungna att tänka flexibelt, det finns ingen lösning som passar överallt.

Läs också:

Sveriges livsmedelsberedskap i kristider utreds

Ny modell räknar ut självförsörjningen

”Stärk Sveriges livsmedelsberedskap”