Sverige och Norge är varandras motsatser i hur lagstiftaren förhåller sig till jordägande.
I Norge gäller fortfarande gamla regler. Lagstiftningen är utformad för att underlätta för det barn som vill bli lantbrukare på släktgården.
Vid generationsskiften av gårdar som har ägts av samma familj i minst 20 år är det ekonomiskt förmånligt att ta över marken för den i släkten som vill fortsätta att bruka gården. Med jordägandet följer samtidigt ett stort ansvar att bidra till en levande landsbygd – den som äger en gård måste enligt lag se till att den brukas och bebos. Krav som i sin tur pressar ner fastighetspriserna på alla gårdar.
Det är som om jord och skog inte betraktas som vilka tillgångar som helst i Norge. Det verkar finnas ett egenvärde i att marken kan brukas med kontinuitet över generationerna. Tanken verkar även vara att levande gårdar ger levande landsbygder.
Annat är det i Sverige. Här finns ingen stark strävan att bevara det lokala ägandet och brukandet av mark. Och att lagstiftaren skulle värna om släktgårdar är nog främmande för de flesta partier i riksdagen.
Utfallet är därefter. I Sverige har jordägandet allt mer distanserats från platsen och brukandet. Över var fjärde brukningsenhet i skogen är ägd av någon som inte bor i samma kommun, visar Skogsstyrelsens statistik för 2021.
I svensk lag finns ändå en spillra kvar av den gamla tanken som är så levande i Norge, om att gårdar bör ägas av människor som bor och brukar dem. Om hela den norska lagstiftningen kring jordägande genomsyras av att bygga kontinuitet över generationerna så finns det nog bara en svensk lag som indirekt bär spår av den strävan. Det är jordförvärvslagens så kallade bolagsförbud, som begränsar hur mycket mark i landet som får ägas av juridisk person.
Enligt jordförvärvslagen är en juridisk person förbjuden att köpa mark från en fysisk person om inte motsvarande areal bolagsmark avyttras på annat ställe. På så sätt ska balansen mellan mark ägd av fysiska och juridiska personer förbli densamma över tid. Att lagen följs kontrolleras genom att bolag måste ansöka om förvärvstillstånd hos länsstyrelsen vid köp av lantbruksfastigheter.
Bolagsförbudet brukar främst motiveras med att inte globala pensionsfonder eller främmande makter ska köpa på sig massa mark i Sverige, med katastrofala följder för såväl levande landsbygder som rikets säkerhet. Men bolagsförbudet ser även till att lantbrukaren med mjölkproduktion i mellanbygden ska ha en chans att expandera, och att inte all mark i området ska sugas upp av skogsbolag som nästan alltid kan betala mer för marken på grund av förmånlig skattelagstiftning.
Utan jordförvärvslagen skulle det även vara svårare för enskilt ägda gårdar att generationsväxlas, då fastighetspriserna skulle vara än högre. Lagen är ett skydd för fastighetsmarknaden för fysiska personer.
Så om Norge har en massa lagar som på olika sätt ska värna det lokala och långsiktiga jordägandet har Sverige bara jordförvärvslagens bolagsförbud. Men nu är även det hotat.
Jordförvärvslagens intentioner kan inte längre följas, larmar landets länsstyrelser i en gemensam skrivelse till regeringen. Läget beskrivs vara akut.
Det som sker är att allt fler försöker runda lagen. Hitta kryphål i den för att få över mark i bolag.
ATL avslöjade förra året att det gick att kringgå jordförvärvslagens krav på förvärvstillstånd genom att reglera in jordegendomar i småhusenheter inför köp. På det sättet kom inte förvärven upp för granskning av myndigheterna. Lagen är sedan dess ändrad, men nu oroas länsstyrelserna av nästa sätt att runda lagen – att det går att testamentera mark till bolag utan krav på förvärvstillstånd.
Då många köper skog som investering och med idén att kunna lämna den vidare till nästa generation i arv kan det vara attraktivt att gå ett steg till och testamentera marken till ett aktiebolag. För genom att få in marken i ett bolag ökas värdet på skogen med omkring en tredjedel.
Länsstyrelserna har under senare tid fått in allt fler frågor om just det här upplägget. I skrivelsen till regeringen står:
”Då lagens intentioner inte bedöms kunna upprätthållas så anser länsstyrelserna det är av stor vikt att en ny utredning tillsätts snarast i syfte att klargöra om en inskränkning är möjlig att genomföra rörande rätten för juridiska personer att behålla egendom som förvärvats genom testamente.”
Regeringen bör följa länsstyrelsernas uppmaning och tillsätta en utredning. Jordförvärvslagens bolagsförbud är ett litet – men viktigt – värn för släktgårdar och levande landsbygder.
Sverige varken kan eller bör gå lika långt i lagstiftningen kring jordägande som Norge. Däremot bör vi vårda den lilla spillra av skydd för enskilt jordägande som vi har kvar. För det kan vara så att norrmännen begriper något som vi inte gör – att jord inte är vilken tillgång som helst.
