facebooktwittermail d

Katarina Wolf: ”Ner med storstadsnormen”

Mina barndomsvänner valde att flytta av samma anledning som jag valde att stanna, skriver Katarina Wolf.

Kyrka på landsbygden.
”Det kanske är förminskande att mena att man blir historielös i en storstad men det måste ändå stå i bjärt kontrast till förankringen man kan känna i mer glesbebyggda områden.” Det skriver Katarina Wolf i en krönika. FOTO: BJÖRN RÖHSMAN/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Jag älskar att bo där jag bor. Alltså verkligen älskar.

Jag älskar det till den grad att jag ibland irriterar min vänskapskrets med kärleksförklaringar till min hembygd, och jag gör det med stolthet.

När jag växte upp fanns det en tydlig norm kring hur man skulle förhålla sig till framtiden och inom vilka riktlinjer man tilläts forma sina drömmar. Det viktigaste av allt var att ta sig så långt ifrån sin hemort som möjligt.

När man förhoppningsvis emigrerat till en betydligt mer befolkad storstad för att endast återvända på juldagen och mäta framgångar med gamla klasskamrater då hade man äntligen lyckats. Motsatsen?

Att bli den som blev kvar. Den som inte vågade, som inte hade ambitioner.

Idag bor 87 procent av befolkningen i tätort och Sverige är det land i EU där urbaniseringstakten ökar allra snabbast. Hittills alltså helt i linje med min verklighetsuppfattning från uppväxten, men varför flyr människor landsbygden?

Att man flyttar dit jobben finns är ett enkelt svar. Att Sveriges politiker måste skapa bättre förutsättningar för landsbygdsbor att leva och bo är förslag på lösning.

Min uppfattning är att mina barndomsvänner valde att flytta av samma anledning som jag valde att stanna. Påverkade av normen och med förhoppning om att försvinna i mängden för att forma sina liv flyttade många till Stockholm. Det kanske är förminskande att mena att man blir historielös i en storstad men det måste ändå stå i bjärt kontrast till förankringen man kan känna i mer glesbebyggda områden.

Själv älskar jag att ha en identitet, att inte försvinna i mängden.

Jag älskar att killarna på den lokala lunchrestaurangen säger vilken pizza jag ska ha innan jag hunnit beställa för att jag alltid beställer samma. Jag älskar att när jag glömmer en vara i mataffären så ringer personen i kassan och berättar det för mig.

Jag älskar att människor hälsar på varandra. Jag älskar grannsamverkan och umgänge över generationsgränser.

Det är en känsla av tillhörighet och trygghet, det är liksom svårt att tappa bort sig själv när man så tydligt är någon. Kanske låter det förutsägbart och inrutat, till och med tråkigt. Det är en vanlig fördom att människor på landsbygden fortskrider i någon slags stagnerande livsstil men den stämmer inte.

Här ges man plats, lämnas utrymme och det finns alla möjligheter i världen att skapa förändring som ger avtryck – även om det börjar i det lilla. Vi måste bli bättre på att förmedla möjligheter och sluta ringakta dem som aldrig flyttade.

Nästa vecka ska jag prata om varför lantbruket är en framtidsbransch på min gamla högstadieskola och förhoppningsvis, normkritiskt, även förmedla budskapet om att man kan utvecklas och forma sina drömmar – även om man stannar precis där man är.

Katarina Wolf

Katarina Wolf är mjölkföretagare.