”Är naturreservatens fria utveckling en hållbar strategi?”

Jag har fått förtroendet att vara ordförande för föreningen Sörmlandsleden, som i år fyller 50 år. Grunden lades av ett antal pionjärer redan på 60-talet. Deras initiativ var helt avgörande för att vi idag har en vandringsled på cirka 100 mil.

Den första sträckan invigdes 1973 vid Ånhammar hos Anders och Elisabeth von Stockenström. Deras medgivande till att en led skulle anläggas på deras marker var en mycket viktig pusselbit för att fler markägare skulle ge sin välsignelse till leder på andra platser.

Föreningen har idag ungefär 8 000 medlemmar. Cirka tvåhundra av dessa är så kallade etappansvariga och sjutton är regionansvariga.

Denna skara entusiaster sköter mycket av underhållet på leden. De målar ringar runt träd, tar bort grenar, bär plank, slår gräs, städar vid vindskydd, reparerar och så vidare. En anställd svarar för tyngre underhåll, som att ta bort träd som blockerar leden, bygga spänger och broar med mera. Ett litet kansli sköter all administration och kommunikation med våra medlemmar.

Leden går genom ett rikt landskap med skog, jordbruk, ekhagar, betesmarker, myrar, hällmarker, förbi gamla gruvor och historiska lämningar. Ett landskap där nötkreatur och får betar, ett landskap där barkborren har härjat och stora avverkningar har skett, ett landskap som speglar mänsklig aktivitet genom långa tider.

Vår led går genom marker som ägs av enskilda markägare, skogsbolag, Svenska kyrkan, kommuner, svenska staten. Vi har ett gott samarbete med de markägare, vars ägor vi passerar. Det samarbetet, deras acceptans och välvilja är A och O för oss.

Granbarkborrens enorma skadeverkningar syns tydligt i Sörmland. Dels har stora arealer avverkats, dels står döda träd kvar i naturreservat med granskog. Dessa träd är farliga för alla som passerar, en liten vindpust, och knappt det och de faller. En livsfara för den som är i vägen.

Vissa reservat har utvecklats till rena timmerbrötar. Fri utveckling kallas detta. När de döda granarna faller omkull bildas många brötar i reservaten. Vissa områden blir mycket svårframkomliga, och i flera fall måste leder dras om, förbi reservaten. Naturreservaten kan vara attraktiva besöksmål, men det kan knappast en skog full av timmerbrötar kallas.

Jag efterlyser en ny strategi från Naturvårdsverket rörande skötsel av skogsreservaten.

Kommer den ”fria utvecklingen” verkligen leda till mer av mångfald, större artrikedom av träd, buskar, växter, fåglar och insekter etcetera? Eller leder i stället den fria utvecklingen till att lövträd och tall får större svårigheter att hävda sig och granen vinner ännu mer terräng? Kommer dagens brist på skötsel leda till att blandskogar övergår i mörka granskogar? Dagens strategi riskerar minska mångfalden, riskerar att minska naturvärdena i många reservat på grund av att granen tränger undan andra trädslag.

Att hagmarker kräver skötsel för att de inte ska växa igen, det förstår alla. Men att de skogliga naturreservaten också behöver skötsel borde vara lika självklart, för den biologiska mångfaldens utveckling.