Vi, som jobbar i primärproduktionen, närmre naturen än någon annan, vet något om det förändrade klimatets påverkan. Det skriver Katarina Wolf i en krönika.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Det är bråda tider i svenskt lantbruk. Ingenstans är förutsättningarna lika.
I min del av länet har torksomrar blivit det nya normala – detta år är inget undantag. Hos min goda vän och kollega i Halland är spannmålsfälten inte längre fält, utan sjöar.
På många sätt har det varit en förtvivlad skördesäsong och det är svårt att inte låta sig bli fullständigt uppslukad av rådande tillvaro. Att inte fastna i en evig loop av väderleksrapporter och misströstan.
Mina första, skälvande år som mjölkföretagare har alla innehållit olika typer av utmaningar och inget av dem har vad jag förstår kunnat kallas för ett normalår ur en lantbrukares synvinkel. Den nya normala är istället att efter bästa förmåga försöka anpassa sig efter alla onormala år.
För oss har det inneburit en ny växtodlingsstrategi som möjliggör grovfodertillgången när vi inte längre kan räkna med tre grässkördar. ”Ändra dig innan du måste”, sa en författare en gång. Kanske har vi redan passerat vårt måste, kanske är det dags att inse att det vi kommit att kalla för krisår numera är normalår.
Vi, som jobbar i primärproduktionen, närmre naturen än någon annan, vet något om det förändrade klimatets påverkan. Det är oss det når allra först, det är vi som möter konsekvenserna innan de möter någon annan och det är vi som själva måste jaga lösningarna. Detta samtidigt som vi alltjämt beskylls för att vara roten till hela problemet från första början.
Det är nu andra året i rad som regeringen har beslutat om ekonomiskt stöd till lantbruket och det är tydligt att det har gått inflation i begreppet kris. Nog är det kris, men det är ingen nyhet. Kanske är det lätt för allmänheten att likna lantbruket vid pojken som ropade varg men det är en roll vi tvingats in i.
När vi flaggar för de olika utmaningar som riskerar att påverka livsmedelsproduktionen negativt ber vi om långsiktiga lösningar, det har vi alltid gjort. Bara vid enstaka tillfällen, som extremväder, får situationen medial uppmärksamhet som manar politikerna till handling. Man pratar inför valår om konkurrenskraft och rättvisa spelregler men när allt kommer till kritan verkar undermåliga stödpaket vara det enda redskapet de lyckas hitta i verktygslådan.
Om krisår numera får räknas som det nya normala krävs anpassning, inte bara av lantbruket, utan också av våra beslutsfattare. Det första, och mest grundläggande steget bör vara att sluta utgå från att lantbruket orsakar problemen och istället inse att vi sitter på flera av lösningarna.
Sådana lösningar kräver dock andra hjälpmedel och mitt tips blir att gå tillbaka till verktygslådan och plocka fram nya verktyg. Kanske något som är mer långsiktigt än silvertejp.
Katarina Wolf
mjölkföretagare
