facebooktwittermail

Myndigheternas pålagor dödar småbruken

Småskaligt jordbruk blir allt svårare. Nu lägger jag ned, skriver lantbrukaren Anders Edbro. 

Lamm vid tacka.
Det finns ingen plats för får och småbruk i myndighets-Sverige. FOTO: OLA JENNERSTEN/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

När jag skickade mina första lamm till slakt 1978 fick jag 16:18 kronor per kilo (2 lamm som klassade EP och vägde 16 kilo).  Ett kilo lammkött räckte till 17 liter diesel. Jag kände mig rik, nyttig och delaktig i livsmedelsproduktionen.

Då fick man behålla pengarna och utveckla produktionen. I dag tar myndigheters pålagor och administration bort både lönsamheten och arbetsglädjen på smågårdarna. Vi har haft 30–50 lamm per år och har haft hyfsad lönsamhet men under de senaste femton åren har byråkratin eskalerat.

Jag ger några exempel på vad som krävs på en liten gård:

• Ska ha en registrerad produktionsanläggning som i år förses med årlig avgift

• Ska vara registrerad som primärproducent

• Ska vara registrerad som foderanläggning

• Ska vara godkänd transportör och ha en godkänd transport för att flytta/köra djuren

• När man flyttar eller kör djur till slakt ska man fylla i samma uppgifter på tre ställen: transportdokument, förflyttningsdokument och djurjournalen

• Ska köpa öronmärke för dyra pengar om man beställer 50 märken om året

• Ska ha en foderliggare på foder

• Ska göra foderanalyser som kostar betydligt mer än det smakar när man har många små åkrar

• Ska lämna träckprov som kostar pengar för att kunna avmaska

• Ska söka tillstånd för att ta bort en sten som är i vägen på åker eller bete

• Bör vara med i ett Maede Visna-program som kostar pengar

• Bör vara med i en ett fotröteprogram som kostar pengar

• Ska bara acceptera vargattacker, ingen förståelse från myndigheter och urban allmänhet

Gårdar med mindre än 30 tackor får inget stöd för rovdjursavvisande stängsel (hjälper ändå föga i detta landskap), trots att dess små gårdar står för cirka hälften av landets lammproduktion

• Myndigheter förhalar skyddsjaktsbeslut i många veckor så att gråben ska hinna flytta på sig

• Alla möjliga ”intresseorganisationer” tillåts överklaga och förhindrar därmed tagna beslut

• Skatteverket har ett tröskelvärde på återbetalning av koldioxidskatten på diesel så en småbrukare inte ska få del av det.

• Jordbruksverkets syn på pengar är väl värt ett Nobelpris i ekonomi! Man delar inte ut stöd under 1 000 kronor, men man tar ut en avgift på 50 kronor för att registrera en anläggning

• Till allt detta kommer kommunala avgifter och byråkrater i parti och minut

Jag har säkert glömt något men ett är säkert, alla punkterna ovan har inverkat negativt på lönsamheten.

Det ger upphov till många frågor: Har djuren på gårdarna det bättre på dessa 40 år? Har lönsamheten ökat på dessa gårdar på 40 år? Har vi fått mer brukad areal med biologisk mångfald på dessa 40 år? Har vi ökat självförsörjningen på dessa 40 år? Har vi fått bättre livsmedel på dessa 40 år? Har regeringens Livsmedelsstrategi gjort någon förbättring? Har allt prat om att hela landet ska leva lett någonstans?

Mitt svar på ovanstående frågor är ett rungande NEJ!

Vi har gått från att hålla på med matproduktion och beredskap till att vara finansiärer av en omsorgssocial sysselsättningsverksamhet för tjänstemän på kommuner, länsstyrelser och Jordbruksverk!

Vi har fått nog, nu slutar vi med djur!!!

Anders Edbro

Fårfarmare emeritus

Osby