Myndigheterna hade kunnat agera annorlunda

Till skillnad från vad som framförs i artikeln ”Handlar om hur regeringen styr sina myndigheter”, ATL den 11 november 2020, innehåller vår rapport kritik av hur Artskyddsförordningen kom att tillämpas efter det myndighetsinterna projektet som utmynnade i ny tillämpning runt 2016, inte att den har tillämpats.

Skogsstyrelsen har som uppgift att tillämpa den lagstiftning som faller inom myndighetens område, på den punkten är vi helt överens. Rapporten visar att myndigheten, i det här fallet, agerar på ett sätt som kan ifrågasättas utifrån Grundlagens egendomsskydd och förvaltningsrättsliga principer samt det problematiska i att en myndighet försöker driva fram en rättspraxis som saknar stöd i förarbetena. Särskilt allvarligt är detta då det i det här fallet är fråga om inskränkningar i en grundlagsskyddad rättighet, nämligen äganderätten.

Herman Sundqvist menar att omsvängningen av tillämpning av Artskyddsförordningen har fullt stöd i rättspraxis. I rapporten hänvisar vi till rättspraxis där Skogsstyrelsens tillämpning av Artskyddsförordningen ifrågasätts direkt av domstolen.

Mark- och miljööverdomstolen anger i den så kallade Bombmurkledomen (MÖD 2017:17) att ”övervägande skäl talar för att det inte varit lagstiftarens avsikt att fridlysningsbestämmelserna i Artskyddsförordningen skulle kunna ges en tillämpning som innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras”.

I samma dom menar MÖD att ”lagstiftarens utgångspunkt synes vara att regler om områdesskydd i första hand ska användas”. Att myndigheten har ett utredningsansvar och inte kan överlämna detta i sin helhet till enskilda framgår av Lavskrikedomen (M 1132-18, domen är överklagad till MÖD).

MÖD anger även att det föreligger en ersättningsrätt i de fall Skogsstyrelsens beslut innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras (Tjäderdomen M10104-17). Något som Skogsstyrelsen i sina framtagna riktlinjer menar inte finns, med argumentet att sedvanliga skogsbruksåtgärder blivit olagliga (!) genom tillämpningen av Artskyddsförordningen.

Där menar vi att regeringsformens regler om normgivningsmakten är styrande, det är riksdagen som beslutar om vad som är lagligt eller ej genom stiftande av lag, inte myndigheter genom egna tolkningar av förordning. Det är själva syftet med Grundlagen, att den inte kan sättas ur spel genom föreskrifter på lägre nivå. I stället ska lägre stående lagstiftning tolkas och tillämpas i enlighet med Grundlagen.

Högsta domstolen fastslår i det så kallade Parkfallet (NJA 2018 sidan 753) att enskilda kan åberopa, och myndigheter ska pröva, äganderättsskyddet i rege­ringsformen fristående vid åtgärder som kränker den enskildes äganderätt.

En fristående proportionalitetsbedömning, där fördelarna för det allmänna ska vägas mot kostnaderna för den enskilde, måste genomföras i varje enskilt fall. Någon sådan hantering av avverkningsanmälningar och tillämpandet av Artskyddsförordningen har inte vi kunnat observera.

I rapporten lyfter vi det faktum att mycket av den praxis som tidigare fanns inom området behandlar frågor om ny och tillståndspliktig verksamhet och att det är problematiskt när myndigheterna, i fall som rör pågående markanvändning, refererar till praxis från tillståndspliktig verksamhet.

Vi instämmer i att själva kärnfrågan här är att myndigheterna styrs och arbetar på rätt sätt. Vår kritik ska inte misstas för ett ställningstagande i huruvida olika arter bör skyddas eller ej. Däremot, när så sker, måste det ske i enlighet med gällande rätt och med bibehållen rättssäkerhet för den enskilde markägaren.

Ingemar Bengtsson

Filosofie doktor, universitetslektor,

Fastighetsvetenskap, LTH, Lunds universitet

Eric Norén

Civilingenjör, doktorand, Fastighetsvetenskap, LTH, Lunds universitet

Malin Sjöstrand

Juris doktor, universitetslektor,

Fastighetsvetenskap, LTH, Lunds universitet

Anna Treschow

juris kandidat, universitetsadjunkt,

Fastighetsvetenskap, LTH, Lunds universitet

Replik: Skogsstyrelsen tillämpar gällande lag