facebooktwittermail d

Anna Ek: ”Mycket har gått förlorat på SLU under pandemin”

Om mindre än fem månader tar jag och mina studiekamrater examen. Vi tillhör en om inte förlorad generation, så en borttappad sådan. Det skriver Anna Ek i en utblick.

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Utblick är ledarsidans vinjett för skrivna utblickar. Här skriver gästande eller fasta skribenter från nära och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen.

Det är februari och Uppsala är täckt av is. Det spelar ingen roll vilka skor jag tar på mig, vägen till Ultuna hade lika gärna kunnat tas på spark. Väl framme på campus känns det ovant att se människor gå mellan husen efter att området närmast varit övergett under långa perioder de senaste åren. Att vara tillbaka känns olustigt, som att området inte längre är vårt.

Med bara några månader kvar av studier innan det är dags att lämna in masteruppsatsen, är det en underlig känsla. Vid det här laget borde jag vara trött på byggnaderna, människorna och de parkliknande gräsmattorna. Så är inte fallet. Istället påminner promenaden mellan husen mig om tid som spillts och möjligheter som gått förlorade.

Att studera vid ett universitet är så mycket mer än den faktiska utbildningen. Inte minst vid Sveriges lantbruksuniversitet, där universitetets kårer har traditioner som går tillbaka över ett sekel. En av de viktigaste är kanske den starka kopplingen mellan studenter och näringsliv, skapade av åratal av återkommande möten och personliga relationer.

Om mindre än fem månader tar jag och mina studiekamrater examen. Vi tillhör en om inte förlorad generation, så en borttappad sådan. Någonstans i dimman mellan digitala möten och mejl, har vi tappat tråden. Till varandra, till vårt universitet och till vår näring.

Missförstå mig rätt. Vi håller kvar vid vårt intresse för de gröna näringarna, hållbar utveckling och miljö. Det är vad som en gång tog oss till SLU och det är vad som hållit oss kvar. Vad vi tappat är istället möjligheten till utbyte, personliga kontakter och den allmänbildning som generellt kunskapsutbyte genererar.

Vi har inte kunnat diskutera varandras tentor under lunchrasten eller stöta på branschföreträdare i korridorerna. Vi har inte kunnat lära känna våra framtida kollegor, chefer eller kontorsgrannar. Även om vi inte är de enda som drabbats, är den skada pandemin gjort för oss en som kommer ge långvariga följder.

Jag är ändå en av de lyckligt lottade. Mina första år som student var precis så fria och obekymrade som de ska vara, vilket gav mig ett kontaktnät att falla tillbaka på när kåren och universitetet stängde sina dörrar. För de studenter som började efter pandemin kom, eller de som kanske inte hunnit aktivera sig i studentlivet, är situationen annorlunda. De lämnades för två år sedan vind för våg.

Universitetsledningen på SLU har gjort mycket för att hjälpa sina studenter, även om omställningen till digital undervisning många gånger varit knackig. De har gett oss löpande uppdateringar, tillgång till samtalsstöd och tydliga riktlinjer. Samtidigt har de glömt en viktig sak – att visa förståelse inför allting vi som studenter förlorat.

Likt fällan SLU fallit i många gånger förut, har de i strävan efter att framstå som professionella under de senaste två åren glömt att det är de täta banden mellan universitet och student som gett dem framgång. Ett offer som kan komma att stå dem dyrt, när studenter som inte längre identifierar sig med SLU nu ger sig ut i näringslivet.

För att gjuta olja på vågorna behöver ledningen komma ner från Ulls hus högsta våning och möta de blivande akademiker som varje dag ger liv till deras universitet. Det är i korridorer, vid kaffekokare och på kårhusen som vänskapsband knyts. Vi är redan här, när kommer ni?

 

Anna Ek

Anna Ek kommer från östgötska Gryt och studerar för tillfället sista terminen på agronomprogrammet vid Sveriges lantbruksuniversitet. Vid sidan av sina studier arbetar hon som skribent.