”MP, landsbygdsfientliga eller bara landsbydsnaiva?”

Jag har en ambivalent inställning till Miljöpartiet (MP). Jag har haft många möten och dialoger med MP och miljörörelsen. Med något undantag har det varit väldigt bra möten, några av mötena med MP har faktiskt varit bland de bästa. 

Många på landsbygden med borgerlig syn kallar MP landsbygdsfientliga, jag betraktar snarare partiet för landsbygdsnaiva. Lösningarna är välmenande och genuina men fungerar sällan i praktiken då de baseras på nischsegment och bortser från relevanta fakta. Till skillnad från flera andra partier så är dock frågor som rör brukande av natur, energi och mat viktiga ryggradsfrågor i MP och när de träffar bönder är det oftast utifrån genuint intresse. I frågor som minskad exploatering av bra jordbruksmark, stärkt självförsörjning, att stärka jordbruk visavi gruvnäring eller vikten av betesgående djur på naturbetesmark brukar det också vara väldigt lätt att hitta samsyn.

I andra partier får man i bästa fall politiker att träffa LRF eller andra branschaktörer för att det ingår i uppdraget att ”träffa näringslivet” och i ”sämsta” fall kommer bara de få politiker som redan har en fot i branschen och redan kan frågorna. På senare år har jag dock märkt en helt annan nyfikenhet för jordbrukets frågor från i princip alla partier - utom möjligen Liberalerna. Det är främst på temat klimatpåverkan på jordbruket och beredskap/totalförsvar det nyvaknande intresset från politiken ligger. Av förklarliga skäl.

Min ofta kritiska inställning till MP beror också på bristen på helhet utifrån den verklighet som råder på marknaden. Ett exempel är MP:s universalmedicin att sänka arbetsgivaravgifterna. Alla kostnadssänkningar är välkomna men tyvärr bygger MP:s sänkningar av arbetsgivaravgiften på tanken om grön skatteväxling. De vill ju kraftigt höja kostnaderna för insatsmedel som drivmedel, gödsel och växtskyddsmedel och tror att detta går att ersätta med handkraft. Det handlar således inte om någon som helst kostnadssänkning utan om en teoretisk kompensation och därmed fortsatt dålig lönsamhet och utslagning – inte minst av mindre och medelstora gårdar, som partiet pratar sig varmt för!

MP har väldigt få förslag på hur regler och ramverk som driver kostnader, och ångest, för småföretag ska minska, utan är alltid ett av de partier som har svårast att acceptera regelförenklingar och minskade krav. Utgångspunkten är ofta att regelförenklingar per automatik leder till ökad risk för miljö, människa eller djur. Det är paradoxalt att det parti som vurmar mest för småbönder är tuffast väktare av de regelverk som bidrar till att just de mindre bönderna ger upp. Då har jag inte nämnt rovdjursfrågan där partiet gärna vill få en samexistens med betesdjur att fungera men tyvärr vägrar miljöpartisterna inse att det finns målkonflikter som är för svåra att komma runt och att detta uppges vara en av tre faktorer som bidrar till minskat antal betesdjur i Sverige.

Det finns en rad punkter som gör att många på landsbygden i praktiken är mer rädda för Miljöpartiets sakpolitik än för Sverigedemokraternas värdegrund och vägvalen både enskilda och politiska partier gör i förhållande till detta får betydelse för hela den svenska politiken. Det är så synd att MP aldrig får de kritiska frågorna som behöver ställas av allmänmedia hur de vill lösa helheten. Ska man säga något positivt blev jag glad att höra att språkröret Amanda Lind pratade på radion häromdagen om både ekologiska och konventionella bönder och nämnde även vikten av att skapa bättre förutsättningar för begreppet små- och medelstora bönder. Det är en förflyttning mot tidigare då partiet enbart fokuserat på ekologiskt och småskalighet. Att man ser att även medelstora och konventionella bönder behöver framtidstro och erkännande är ett viktigt steg närmare verkligheten!