Mjölkbönder har de senaste åren fått vänja sig vid att bli kallade allt möjligt kränkande, ofta av människor utan någon som helst kunskap om kor och deras behov. Det är märkligt att många medier ger utrymme till denna smutskastning utan granskning av sanningshalten. Kanske säljer det lösnummer att smutskasta folk och förringa den näring som förser folket med bra mat från friska och fina djur.
”Motbjudande angrepp efter ladugårdsbranden”
Hur kan man anse att det inte spelar någon roll om djuren bränns levande eller slaktas under ordnade former, skriver Kerstin Herbertsson.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Våra svenska mjölkkor har det bra, det finns ingen tvekan om det. Ingen bonde hade orkat allt detta jobb och ansvar dygnet och året runt om inte kärleken till djuren funnits där.
Det finns nog tråkiga moment i alla yrken, och det jobbigaste i mitt yrke är när det är dags att skicka djur till slakt. Det är alltid lika tråkigt, men det gör mig verkligen inte till en mördare. De människor som ser oss bönder som empatilösa och otäcka mördare som bara har pengar för ögonen vill gärna själva framstå som mycket empatiska och kärleksfulla människor.
Själv blev jag mörkrädd när jag såg vad som skrevs efter den stora ladugårdsbranden i Vreta där så många djur brändes inne. Det fanns de som i sin skeva världsbild ansåg att branden kunde ses som något positivt för djuren då de inte längre behövde utnyttjas och slaktas av giriga djurägare.
Hur kan man som empatisk djurvän anse att det inte spelar någon roll om djuren bränns levande eller slaktas under ordnade former när så är dags? Hur tänker man där?
Det är alla djurägares mardröm att hamna i situationen att inte kunna rädda eller hjälpa sina djur vid en brand, då man självklart förstår vilken skräck och smärta detta innebär för djuren. Hur kan man förringa detta? I så fall anser jag att man varken är empatisk eller djurvän.
Ett par elever berättade om händelsen på Facebook och om känslorna när Vretas ladugård brann. Det måste ha känts både konstigt och motbjudande att få motta skrattemojier och glåpord på nätet efter en sådan tragedi och samtidigt få kommentarer som ”vilket hyckleri att vara ledsen över detta, då de ändå skulle dö”.
Tro det eller ej, men det är vuxna människor som står för både dessa och andra ruggiga kommentarer till ungdomar som nyss upplevt en traumatisk händelse.
Med den vilsna utveckling vi verkar gå mot ska vi nog inte räkna med att de unga tar över vår svenska animalieproduktion, utan vi kommer att få hålla till godo med importerad mat som är producerad med tvivelaktiga metoder som inte är tillåtna i Sverige.
Grattis i så fall, alla ni som kan se detta som en seger och inte förstår vilken allvarlig situation ni sätter landet i. Och kom aldrig och säg att detta är något som gagnar djuren.
Kerstin Herbertsson, mjölkbonde, Jämjö