facebooktwittermail d

Miljöpartiets jordbrukspolitik långt ifrån verkligheten

Miljöpartiet uttalar att man vill se ett växande jordbruk. Men partiets politiska vilja vad gäller jordbruket är svår att se i praktiken, skriver fåruppfödaren Göran Rudbäck, Rossön.

I en debattartikel i ATL den 15 januari beskriver Stina Bergström, Miljöpartiet, sin vision om hur svenskt jordbruk ska växa.

Den största konkurrensnackdelen som svenskt lantbruk har, är att svenska politiker i allmänhet och Miljöpartiet i synnerhet i ord och handling behandlar svenskt jordbruk som något som katten har släpat in.

Länsstyrelsen hantering av Molstaberg är ett tydligt exempel på hur svenska politikers ovilja att försvara livsmedelsproduktionen inom landet leder till orimliga villkor för lantbruket.

Svensk djurskyddslagstiftning är unik i Norden då den kräver att tjänstemän ska utfärda djurförbud efter tre förelägganden. Väl medvetna om detta faktum, utfärdade Länsstyrelsen i Stockholm ett föreläggande gentemot Molstaberg när man inte fick gehör i rätten.

Miljöpartiet har i sin djurskyddsmotion inte uttalat någon vilja att ändra detta instrument för myndigheters maktmissbruk till ett för djurägare rimligt rättsskydd. Tvärtom vill man ge djurskyddsorganisationer talerätt som ett slags ombud för djuren. Miljöpartiet i regeringsställning har makt att ge djurägare ett rättssäkert system för att visa sin positiva syn på svensk livsmedelsproduktion. Men man gör det inte.

Politik är att vilja, men vad vill Miljöpartiet? Samtidigt som ni vill öka förädlingsgraden och minska regelkrånglet för producenter, vill ni förbättra miljö- och ursprungsmärkning. Så hur minskar regelkrånglet?

Att Miljöpartiet vill ha effektiva styrmedel för en hållbar konsumtion av livsmedel, tolkar jag som att man vill ha köttskatt. Att detta är ett grundläggande feltänk visar jag i ett debattinlägg på lantbruk.com (www.lantbruk.com/debatt/kottskatten-ger-ingen-miljovinst).

Miljöpartiet förordar ett ekologiskt lantbruk inom landet och vill ha insatsmedel som kan produceras i Sverige.

Ett förslag: I stället för att bygga en höghastighetsjärnväg för 300 miljarder kronor som, oavsett var man stiger på, inte går någonstans (ursäkta östgötar), använd pengarna till att källsortera mänskliga utsöndringar så att dessa, till Östersjöns fromma, på ett hygieniskt och näringscirkulerande sätt kan användas i livsmedelsproduktionen.

Det är så framsynt att inte ens Havsmiljöinstitutet, trots sin vishet, tror att det är politiskt möjligt. Det vore verkligen något för en livsmedelsstrategi, för att inte tala om vilken internationell uppmärksamhet en sådan samhällsnyttig investering skulle ge. Fast det förstås: mänsklig avföring får man inte använda enligt EU:s ekoregler.

Martin Moraeus gjorde på Landbloggen den 4 januari en utmärkt genomgång av vad mervärden betyder, läs den och begrunda!

Det sägs att det land som inte har en egen armé, har en annan. Men, det land som i fredstid inte har egen mat, har i orostid ingen mat.

Göran Rudbäck, Rossön
Fårbonde och medlem i producentkooperativet Norrbete