Det var både sorgligt och upprörande att läsa Kersti Linderholms och Dag von Bothmers fördömande av vår artikel om miljögifter i slam och mjölk. De till och med påstår att slamspridningen är till nytta för våra barn, vilket visar stor brist på omdöme och kunskap om gifter och hälsa när det gäller små barn.
Miljögifterna i slammet måste tas på allvar
Att påstå att slamspridningen är till nytta för våra barn visar på stor brist på omdöme och kunskap om gifter och hälsa när det gäller barn, skriver debattörerna i en replik.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Livsmedelsverket varnar för intag av miljögifter som dioxiner och dioxinliknande PCB och skriver: ”För gruppen barn anger Risktermometern att den mängd barn får i sig innebär en betydande risk.”
Livsmedelsverket skriver att 4-7 procent av barnen i åldern 4-17 år överskrider sitt tolerabla dagliga intag, med den högre andelen bland de yngsta barnen. Detta är allvarligt.
Mjölk och kött är den stora källan för vissa miljögifter hos barn. Vi vet att just dessa miljögifter samlas upp i slammet från industrisamhället. Till reningsverken kommer avlopp från verkstäder, industrier, dagvatten från gator, torg och tak, biltvättar, avfallsupplag och så vidare.
Slammet härrör alltså inte alls bara från urin och fekalier som Linderholm och von Bothmer verkar tro. Reningsverken blandar själva in plast och metaller med mera i slammet. Mikroplast samlas i slammet och drar med sig miljögifter.
Vårt syfte med artikeln var att uppmana mejerier och mjölkbönder att kräva att all slamspridning upphör. Enligt försiktighetsprincipen ska ingen slamspridning ske så länge miljögifter från slam återfinns i mjölk och kött.
Tord Melander
Journalist
Gunnar Lindgren
Civilingenjör
Lena Jarlöv
Arkitekt
LÄS OCKSÅ: Gödsla med vårt rena slam för barnens skull
LÄS OCKSÅ: Swexit – ja tack