Hur ska Sverige säkra mat och vatten i händelse av kris eller krig? Det vet vi inte.
Låt oss i stället slå fast några saker vi vet.
Sedan över ett år pågår ett storskaligt krig i Europa. Naturgasledningen Nord stream har flugit i luften inom svensk ekonomisk zon. Och till sommaren ska Ryssland ha kärnvapen i Belarus.
Det kraftigt försämrade säkerhetsläget i Östersjöregionen har fått gamla beprövade utrikes- och säkerhetspolitiska ståndpunkter att ändras. Den månghundraåriga svenska alliansfriheten är historia.
Här står vi nu – i vad som kan beskrivs som det andra kalla kriget. En ny järnridå dras genom Europa.
Vi vet också att livsmedel och gödsel används som brickor i detta geopolitiska spel. Länder som är beroende av gödning eller livsmedel från Ryssland och Belarus – likt Brasilien – drar sig för att införa sanktioner eller kritisera den ryska aggressionen. Osäkerheten är stor på råvarumarknaderna. I särskilt Mellanöstern och Afrika hotar svält och sociala oro som följd.
Att mat är ett vapen i det nya kalla kriget verkar även allt fler länder ta höjd för. I Litauens årliga nationella hotbedömning konstateras att världen står inför en av de värsta livsmedelskriserna de senaste årtiondena. Finland ökar redan lagren av brödsäd, så att de ska räcka åtta och en halv månad i stället för sex.
När ATL granskar arbetet med svensk livsmedelsberedskap framträder däremot en ö av lugn. Här utreds hur mat ska säkras under tre månader. Flera regeringsuppdrag ska redovisas först 2024. Det som hägrar är oändliga byråkratiska processer, precis som vanligt.
Myndigheternas budskap till livsmedelsproducenterna är att de inte ska räkna med stöd från staten vid kris eller krig. Och den som inte är nöjd med det beskedet uppmanas av MSBs generaldirektör att skriva debattartiklar.
Det är som om krisinsikten som har slagit resten av världen dröjer hos politiker och myndigheter med ansvar för svensk livsmedelsberedskap. Så om krig drabbar Östersjöregionen är nog den säkraste platsen att vara på MSBs huvudkontor eller landsbygdsdepartementet – för där verkar det dröja ett par år innan kriser som hemsökt resten av världen slår till.
