Diana Janse: ”Tillgången till mat är avgörande för försvarsviljan”

Så var kriget över Europa. Inte det lilla kriget som vi kan ignorera, vifta bort, relativisera – som i Georgien 2008 eller i Ukraina 2014 när landet först invaderades och till del illegalt annekterades. Utan det fullskaliga, det som inte går att ducka för. Bostadshus i ruiner, natthimlen ritad randig av missiler och gråtande människor som hukar sig på madrasser på tunnelbanans perronger för att överleva natten. Likkistor och tomma bensinpumpar.

En sorgens dag. En ödesmättad dag. En räkenskapens tid.

Det är få som inte nu säger rätta saker. Som uttrycker sitt fördömande. Och med symboliska handlingar visar sitt stöd. Själv ska jag snart i väg på manifestation för Ukraina och planerar gå förbi flaggshopen på vägen dit och köpa en vacker blågul ukrainsk flagga. Om det finns någon kvar. För symboler spelar roll, och symboliska handlingar är också viktiga. Om inte annat finns det en slags tröst i dem; ett sätt att stävja känslan av maktlöshet och hjälplöshet.

Men mitt och andras flaggviftande kommer inte att hjälpa Ukraina försvara sig mot Rysslands oprovocerade, folkrättsvidriga krig. Symbolhandlingarna övergår från att vara en viktig gest av solidaritet till en tom sådan när den inte följs upp av andra handlingar. Även de som kostar – också för oss. Eller snarare: särskilt de som kostar också oss. Som visar att vi är villiga att vara med och betala för att trycka tillbaka Ryssland. Att vi är villiga att vara med och betala för friheten. Ukraina betalar i blod, vi i alla fall i reda pengar.

Om Ryssland, Gud förbjude, inte stoppas av den ukrainska armén, vem vet var det slutar då? Kan vi nu enas om att sluta underskatta Putins maktambitioner liksom vilja att ta till militära medel för att nå dem? Att tro att tvåhundra år av fred är någon slags automatisk garanti för fred även detta århundrade?

Men minst lika viktigt som ett konkret stöd till Ukraina är att dra rätt slutsatser för Sveriges del. Ett Nato-medlemskap är ett givet svar, gärna hand i hand med Finland. En monumental satsning på vår egen motståndskraft, i alla dess delar, är en annan. Vapensystem. Ammunition. Livsmedelssäkerhet. Cyberkrigsförmåga. Sjukvårdskapacitet. Reservdelar. Dieseldepåer. Allt är i dag eftersatt och underfinansierat – ibland närmast obefintligt.

Inte minst kommer svenskt lantbruks viktiga roll i totalförsvaret att behöva kraftigt uppvärderas – av såväl konsumenter som politiker. Utan våra negligerade bönder och vårt styvmoderligt behandlade jordbruk står vi oss inte länge. Inte heller utan reserver för att hålla det i gång – av till exempel diesel, konstgödsel och utsäde.

När jag i min tidigare roll som ambassadör i Mali genomlevde en militärkupp i huvudstaden Bamako såg jag tydligt värdet av att ha en robust livsmedelsförsörjning. Sårbarheten om gränserna stänger eller transportkedjorna bryts går att leva med om det är stolar från Ikea eller cykelpumpar från fjärran land det handlar om, men inte om det är mat.

Även i Ukraina är tillgång till mat och vatten avgörande för att hålla landet igång och försvarsviljan hög. Och Ukrainas stora export av spannmål – avgörande för exempelvis Egypten – lär av kriget i sin tur skapa turbulens och höjda brödpriser på andra ställen.

Förutom våra solidaritetshandlingar med Ukraina hoppas jag att detta krig bli startskottet på solidaritetshandlingar också gentemot oss själva. Vi måste få ordning på vår egen motståndskraft – och stärka Sveriges livsmedelsberedskap.

Diana Janse

Diana Janse är tidigare ambassadör, nu senior fellow på tankesmedjan Frivärld och riksdagskandidat för (M) i Uppsala län.