Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Marknadskrönika 17 maj 2016

    Skogsägarens kärlek erkänns inte

    Jag sneglar på de två nyfångade bäcköringarna som ligger vid min sida i gräset. Deras teckning är förtrollande. Grundfärgen är mörktonad mässing med svarta och röda prickar snillrikt mönstrade utmed kroppen.

    FOTO: Mostphotos

    Visarna på mitt armbandsur pekar på 05.30, jag har stigit upp med fågelsången för att njuta. Njuta en extra gång av min lilla skog och ströva utmed barndomsbäcken innan det är dags att köra till huvudstaden för ännu en arbetsvecka.

    Jag har arbetat med skog i snart sagt hela mitt liv. Sedan starten som huggare i tonåren har livet slingrat sig mellan jobb och utbildningar som en murgröna runt en tallstam. Alltid med skogen i centrum under denna resa.

    På senare år har jag tagit mig friheten att ge råd till en brokig skara av skogsägare. Även om jag försökt vårda detta ansvar har jag många gånger uttryckt mig självsäkert, med formuleringar som: ”Den där skogens förräntning har kulminerat, det är dags för avverkning.” eller ”Det finns bara ett botemedel mot din bäverskadade skog, frågan är bara vilken kaliber” och så vidare.

    När jag sedan äntligen blev med skog märker jag en mer blödig och romantisk ådra hos mig själv. Självsäkerheten har förbytts till funderingar som: ”Jovisst är granen övergrov, men den här platsen är så vacker, jag väntar något år till.” eller ”Attans vad bävrarna har roat sig, men stammarna stod illa till, de små rackarna kan få hållas.”

    Jag känner inte igen mig i min transformation.

    Det är först nu jag på allvar förstår den ilska och den bitterhet som drabbar skogsägare när de, efter ett helt liv av vårdande och värnande, till slut finner sig utsatta för ett naturvårdsintrång. Ett intrång som är en direkt konsekvens av den hänsyn och den kärlek de gett och känt till sin skog.

    Ilskan förbyts successivt till en avgrundsdjup bitterhet när annekteringen och tvångsförvaltningen av deras egendom omvandlar det vackra och skyddsvärda till något annat.

    Sverige är i den lyckosamma sitsen att över hälften av skogsmarken ägs 325 000 olika privatpersoner. Alla med olika bakgrund, ekonomi, värderingar och tankar men de flesta med en kärlek till sin skog. Naturvårdande krafter hade haft mycket att vinna på ökat samförstånd i stället för motsättning.

    Ett intrång minskar alltid ägarens fortsatta frivillighet och den långsiktiga förlusten kan bli mycket större än den kortsiktiga vinsten – framförallt för naturen.

    Detta är en analyserande text i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att slutsatserna är skribentens egna. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Läs mer om

    Till toppen