LRF har tydligt deklarerat att de inte ser frågan som en lösning på lantbrukets pressade ekonomi och utan LRFs stöd är det svårt att se hur en lagändring skulle vara möjlig. Det innebär dock inte att det inte skulle gå att diskutera frågan.
Marken ryggraden i lantbruksföretaget
Förändringar i jordförvärvslagen så att aktiebolag lättare ska kunna förvärva jordbruksmark är en fråga som väcker känslor bland landets lantbrukare. Det med all rätt, frågan är både svår och viktig för näringen.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Konkurrenskraftsutredningen (SOU 2015:15) menar att dagens jordförvärvslagstiftning har en hämmande effekt på kapitalförsörjningen, vilket i sin tur saktar ned strukturrationaliseringen. Ett ganska rimligt påstående i sig.
Dock finns det anledning att ifrågasätta om det externa kapitalet skulle vara intresserade av något annat än jordbruksföretagens mark.
Varför är inte investerare intresserade av att köpa in sig i de driftsbolag som många av de större jordbruksföretagen idag är organiserade i?
En förklaring kan kanske vara svårigheten att handla med aktier i onoterade företag. Skulle en handelsplats där man kan köpa aktier i driftsbolag underlätta lantbrukets kapitalanskaffning?
Tyvärr är det nog så att lönsamheten i jordbruket är för svag och oförutsägbar för att vara ett tillräckligt intressant investeringsalternativ. Mark är däremot en helt annan sak. Få tillgångar har varit så bra som mark för att bevara en förmögenhet över lång tid.
Jordbruksmarken är därför ryggraden i de flesta lantbruksföretag. Utan jord som pant är det svårt att få ett lån för att investera i både produktionsbyggnader och inventarier.
I regel har byggnaderna ifråga få alternativa användningsområden och kan inte flyttas vilket gör dem i princip värdelösa när driften upphör. Det förklarar en stor del av kapitalbristen hos många expansionsvilliga företag med liten andel egen ägd mark.
En förändring av jordförvärvslagen riskerar att tunna ut den traditionellt starka kopplingen mellan ägande och brukande. Det är lätt att föreställa sig att en lantbrukare säljer mark till en pensionsfond eller försäkringsbolag för att få loss pengar till investeringar i driften och fortsätter att bruka marken som arrendator.
Att utan restriktioner tillåta bolag att förvärva mark skulle sannolikt driva upp markpriserna ännu mer och öka finansieringsbehovet ytterligare.
Svenskt jordbruk behöver externt kapital, särskilt när lönsamheten är svag, men det finns anledning att vara försiktig med en radikal förändring av jordförvärvslagen.
Ett alternativ är att fundera på nya regler som kan underlätta generationsväxlingar av fastigheter och modeller för riskhantering vid fastighetspant som begränsar risken för ägarens personliga konkurs om gården skulle gå i konkurs.