facebooktwittermail

Mångfalden ökar med fler skogsägare

Få av ATL:s läsare funderar nog över i vilken utsträckning en så viktig naturresurs, som är av stort nationellt intresse ur miljösynpunkt, som skogen ska ägas privat.

FOTO: ANN LINDÉN

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Under ett skogsseminarium i Almedalen förra veckan lyfte dock hovrättslagman Charlotta Riberdahl medvetet provokativt frågan, i egenskap av särskild utredare av den pågående rättsliga översynen av skogsvårdslagen.

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) deklarerade snabbt att regeringen inte ifrågasätter äganderätten till skogen. I onsdags meddelade Bucht att Riberdahl entledigats på grund av bristande förtroende till följda uttalande. Ett bra och riktigt beslut.

Föreställningen att staten eller samhället skulle var en bättre skogsägare än de privata är tyvärr en åsikt som lätt kan få fäste. Allemansrätten har säkert bidragit till föreställningen om vår skog och grundat ett sorts kollektivt anspråk på skogen.

Om något är känsligt eller värdefullt antas kollektivt statligt ägande vara det bästa. Så är dock inte fallet.

Tack vare att vi i Sverige har haft ett spritt ägande av skogen har många naturvärden bevarats och undkommit de rådande skogsskötseltrenderna. Så som utrotning av björk med hormoslyr under 50- och 60-talet.

De minde privata skogsägarna var hälsosamt skeptiska till dåvarande Skogsvårdsstyrelsens propåer. Om staten ägt mer mark hade det funnits mindre björk idag. En mångfald av ägare är en försäkring mot att dåliga idéer får alltför stora konsekvenser.

Staten är via Sveaskog en av landets största skogsägare. Är staten då ett föredöme jämfört med andra skogsägare? Staten har inte visat sig mindre girig än andra ägare och kräver marknadsmässig avkastning.

Trots att staten borde ha råd att minska utdelningarna och avverka mindre så ökar Sveaskog avverkningarna och går ned i slutavverkningsåldrarna.

Statens roll som skogsägare kan göra verklig nytta för att finansiera bevarandet av värdefulla biotoper, genom att snabbt lösa in skyddsvärda biotoper eller erbjuda kompensationsmark till de berörda skogsägarna. Landets skogsägare sätter självmant av skog för stora belopp till naturvård och så ska det naturligtvis vara, men det finns också en gräns för hur omfattande naturhänsyn en enskild skogsägare ska tvingas bekosta.

Kompensation för naturvård som går utöver vad man kan kräva av varje skogsägare måste fungera. Annars blir frågan om naturvård i skogsbruket en ideologisk låsning mellan de som anser att skogsbruk är en miljöfarlig verksamhet och de som hävdar att man har rätt att göra vad man vill med sin mark, inklusive att utrota skyddsvärda arter.

Det statliga skogsägandet har flera viktiga funktioner att fylla men ersätter på intet sätt nyttan med det privata enskilda skogsägandet.