facebooktwittermail

”Djurfabrik eller tillbaka till Bullerbyn?”

Mångfald behövs för att vi ska ha en livsmedelsproduktion från norr till söder, i fred såväl som i krig. Det skriver Ylva Persson i en krönika.

”Den lilla gårdens styrkor ligger i flexibiliteten”, skriver Ylva Persson. FOTO: JONAS FORSBERG/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Sedan en tid tillbaka rasar en debatt om den svenska skogen. Storskalighet, kalhyggen, gammelskog, produktivitet, bevarande och klimatnytta är några exempel på vad som diskuteras. Jag kan ingenting om skog men jag känner igen delar av argumenten från djurhållningen. Ska den vara storskalig eller småskalig?

Precis som med skogen (gissar jag) är frågan komplex och det finns inga entydiga svar på vad som är den optimala besättningsstorleken. Jag är av den fasta övertygelsen att både stora och små gårdar behövs och att det finns goda argument för båda typerna.

De stora gårdarna beskylls ofta i debatten för att ha en industriell djurhållning där djuren är maskinenheter som bara ska producera. Smittspridningen ökar med storleken sägs det och djurhälsan blir lidande eftersom djurägaren inte kan hålla koll på de enskilda djuren. Jag håller inte nödvändigtvis med.

I stora besättningar finns större möjlighet att ”bygga in” djurvälfärd i systemet. Djurägaren har råd att digitalisera övervakningen och mekanisering möjliggör att mer tid kan läggas på djuren. Smittskyddet är en utmaning när djurantalet ökar men stora gårdar har ofta större möjlighet att gruppera och sektionera djuren. Produktiviteten är ofta hög på de storskaliga gårdarna vilket är önskvärt ur ett klimatperspektiv.

Den lilla gårdens styrkor ligger i flexibiliteten; gårdar kan förläggas även utanför slättbygderna, djurhållningen kan kombineras med andra produktionsgrenar, ökad efterfrågan på nischprodukter kan mötas och sårbarheten minskar jämfört med den stora besättningen.

Ur ett beredskapsperspektiv är det högst önskvärt att Sverige vänder utvecklingen mot färre och större gårdar. De små gårdarna behöver bli fler för att vi ska klara livsmedelsförsörjningen vid en kris.

Med fler mindre och mellanstora besättningar ökar vi förutsättningarna för att hela Sverige ska leva; vi kan få tillbaka det öppna landskapet på fler platser och den biologiska mångfalden gynnas. Många små gårdar håller också äldre allmogeraser och dessa djurägares insats för att bevara denna del av vårt kulturarv får inte underskattas.

Det här vill vi studera närmare i två kommande forskningsstudier. Vi vill väga in aspekter på djurvälfärd, djurhälsa, smittskydd, antibiotikaanvändning, arbetsmiljö, biologisk mångfald, klimatnytta, beredskapsperspektiv och ekonomi.

Vi hoppas kunna svara på frågan vad som är den optimala besättningsstorleken. Är det den stora, effektiva men kanske mer riskutsatta gården eller är det den lilla, extensiva med större möjlighet till riskspridning?

Redan nu vågar jag påstå, trots att en forskare inte ska ha förutbestämda åsikter, att det finns ett värde i att hålla djur på olika sätt. Mångfald behövs för att vi ska ha en livsmedelsproduktion från norr till söder, i fred såväl som i krig.

Ylva Persson

Ylva Persson är biträdande statsveterinär, Statens veterinärmedicinska anstalt.