facebooktwittermail d

”Upplagt för fler markkonflikter i Sverige”

Statens hantering av intrångsärenden behöver ta större hänsyn till drabbade markägare.

Vägarbete.
Vägen måste fram. Arkivbild. FOTO: ERIK SIMANDER/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Vi lär stå inför ett årtionde av bittra markstrider. Många gårdar kan komma att drabbas av statens anspråk på mark. Orsakerna till det är många.

Nya kraftledningar ska dras över landet. Snabbtåg mellan storstäderna ska byggas. Försvarsmakten ska expandera. Gamla dåligt underhållna vägar kommer att behöva få nya sträckningar. Mycket talar för att det i det så kallade miljöarbetets namn ska förbjudas skogsbruk på allt större arealer. Och ovanpå allt behöver Sverige bidra till EU-kommissionens strategi om att unionen ska bli självförsörjande på en rad kritiska metaller och mineraler.

Ofta är de samhälleliga skälen till att markägare ska tåla markintrång i de enskilda fallen begripliga. Exempelvis är det avgörande för Sveriges välstånd att eltillförseln säkras. Det kräver i sin tur utbyggnad av stamnäten för att få bort flaskhalsar mellan elområden samt en allmän uppgradering av de gamla näten som behöver moderniseras och anpassas till många spridda vind- och solkraftverk.

Att Försvarsmakten växer är inte mindre angeläget för landet. Det militära försvaret är en av statens absoluta kärnuppgifter. Ett större och välövat försvar kräver samtidigt allt från nya skjutområden till förtöjningsplatser i skärgården.

Alla kan också förstå vikten av ett fungerande järnvägs- och vägnät. Eller att vi gör oss oberoende av kinesiska gruvor för att få tag på de sällsynta jordartsmetaller som är avgörande för svensk industris fortlevnad.

Det som dock är bekymmersamt är hur buffligt det statliga tillvägagångssättet många gånger verkar vara i intrångsärenden. Det här gör att många av projekten lär bli långt mer konfliktfyllda och såriga än de skulle behöva vara.

Ett talande exempel på problemet gavs nyligen i ATL. Då berättade en rad lantbrukare som drabbas av den nya sträckningen av E22:an förbi Jämjö i Blekinge om Trafikverkets respektlösa bemötande.

Den bild som framträder är att myndigheterna trots att de ska genomdriva ett av statens mest långtgående tvångsmedel mot enskilda – ta deras mark – så saknas omsorgen om den drabbade enskilde som får sin lilla värld förändrad för alltid.

Det verkar som att myndigheterna inte ens har en strategi för att få till en god dialog.

Exempelvis berättar en av lantbrukarna i Blekinge att han fick reda på vägplanerna genom att två personer i varselkläder sökte av hans mark med motiveringen ”här ska nya E22:an byggas”. Det gör det som upplagt för konflikt. I stället vore det naturliga att myndighetsföreträdare stämmer möte, över en kopp kaffe, med alla som kan komma att drabbas av vägdragningar för att i ett så tidigt stadium som möjligt berätta om planerna.

En annan sak som de drabbade lantbrukarna efterlyser är ett lantbruksperspektiv. ”Det har inte varit en enda jordbrukskunnig människa inblandad, vare sig från länsstyrelsen, Trafikverket eller någon annan myndighet”, konstaterade lantbrukaren Sven Sandström. Och den avsaknaden av jordbruksperspektiv innebär i värsta fall att riksdagens mål om stärkt livsmedelsproduktion inte har fått genomslag i myndighetsutövningen. Något som regeringen bär ansvar för att se till.

Tyvärr är inte berättelserna från Jämjö en enstaka händelse.

I samma trakter märks Svenska Kraftnäts planer på en ny luftburen kabel genom sydöstra Sverige, från Ekhyddan norr om Oskarshamn till Hemsjö i västra Blekinge. Det har varit och är en oerhört sårig process där många markägare har känt sig överkörda. Och i samma geografiska område väcker statens hastigt presenterade planer på ett stort Natura 2000-område längs med Kalmarsundskusten och Öland liknande känslor. Nyligen samlades över 300 lantbrukare till ett protestmöte på Öland.

Söker vi oss till andra delar av landet finns många liknande berättelser. Sammanfattningen är att markintrång väldigt sällan sköts på ett sätt så att konflikterna minimeras.

En invändning är att statlig tvångsinlösen av mark aldrig kan skötas på ett sätt så att den drabbade blir nöjd. Motargumentet är att det inte hindrar att myndigheterna behandlar drabbade med respekt och anstränger sig för att processen trots allt ska bli så bra som möjligt.

Statens hantering av intrångsärenden behöver ta större hänsyn till dem som drabbas. I grunden krävs också detta för att samla folkligt stöd för energi-, försvars- och miljöpolitiken.

Högre ersättningar och krav på myndigheterna att ta större hänsyn till jord- och skogsbruket vid intrångsärenden är en grund för att det kommande årtiondet inte ska förlamas av hårda markstrider.