facebooktwittermail

Svar direkt: Vattendirektivet styr förvaltningen

Jurist på LRF svarar på Jan-Erik Anderssons debattartikel.

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Den svenska implementeringen av rådets direktiv 2000/60/EG, det så kallade ”vattendirektivet” har huvudsakligen skett genom vattenförvaltningsförordningen. Vattendirektivet återspeglas, precis som Jan-Erik Andersson påtalar, i en mängd olika regelverk och vid tillämpningen är det EU:s krav på Sverige som medlemsstat som är vägledande.

Den svenska rättsordningen bygger på att det finns förarbeten som förklarar lagstiftningens syfte och hur den ska tillämpas. När lagstiftnings- eller förordningstext bygger på ett EU-direktiv eller en EU-förordning saknas i många fall sådana förarbeten.

Det LRF möter hos myndigheter inom vattenförvaltningen är hänvisningar till EU-rätten, kommissionens (icke-bindande) vägledningar och EU-domstolens avgörande (i de fall de finns). Även om den svenska implementeringen i olika lagar och förordningar är den vi direkt hänvisar till i texten, utgår den juridiska argumentationen alltid från Vattendirektivets syfte och krav. Det beror ju på att EU:s rättsordning står över den svenska.

Ska LRF få gehör för åsikter inom vattenförvaltningen måste dessa vara i linje med vad som är möjligt att genomföra eller undanta inom ramen för Vattendirektivet. Det är också vad LRF diskuterar på digitala träffar, med medlemmar, förtroendevalda, politiker och myndigheter. Hur kan LRF använda Vattendirektivet för att få bästa möjliga utfall i tillämpningen av det svenska regelverket?

Mot bakgrund av ovan sagda är bedömningen att Vattendirektivet är den mest korrekta och lämpliga hänvisningen som kan sammanfatta det arbete som pågår inom LRF:s utmaningar inom vattenförvaltningen just nu.

Helena Andreason

Jurist Miljö & Vatten, Energi & Miljö, Lantbrukarnas Riksförbund