”LRF bidrar till ökad regelbörda”
Låt oss berätta historien om hur LRF lyckats bygga upp en privat kontrollorganisation som mer än fördubblar kontrollkostnaderna och det administrativa krånglet, skriver flera livsmedelsproducenter.

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Rubriken kanske låter motsägelsefull eftersom LRF gärna vill framställa sig som att de håller livsmedelsföretagarna om ryggen för att minska regelbördan men vi hävdar att LRF tvärtom är med och skapar den!
Låt oss berätta historien om hur LRF, via sitt dotterbolag Sigill kvalitetssystem AB, på kort tid lyckats bygga upp en privat kontrollorganisation som mer än fördubblar kontrollkostnaderna och det administrativa krånglet för de livsmedelsföretag som vill leverera till de större detaljhandelskedjorna.
Sigill Kvalitetssystem äger en privat standard, IP livsmedel, vilken är i princip en blåkopia av livsmedelslagstiftningen. Standardens efterlevnad certifieras med hjälp av privata kontrollorgan. Under lång tid har man sagt att denna standard ska vara en extra hjälp på vägen för företagare som vill uppfylla lagstiftningen krav. Standarden har marknadsförts som en gratistjänst till handeln som i sin tur kunnat använda den till leverantörsbedömningar av nya och gamla leverantörer.
I takt med att tjänsten blivit alltmer populär har handeln satt upp villkor som innebär att något som tidigare varit frivilligt nu har blivit ett krav för marknadstillträde. Intentionerna har från början säkert varit goda men nu har företagen inte längre något val utan måste betala både för myndighetens kontroll och för den privata Sigill-ägda certifieringen. Detta trots att dessa kontrollerar samma sak.
Vill inte företagaren certifieras mot standarden så utestängs denna från många av handelns butiker, alltså en modern form av grindslant. Ett företag som utan problem klarat sig igenom nålsögat för den obligatoriska myndighetskontrollen och betalat för den, måste följaktligen betala ungefär lika mycket för den privata ”LRF tjänsten”.
För små och medelstora företag kan dessa kostnader uppgå till ca 20 000 kr per år samt extra administrativt arbete. Detta har lett till att många mindre företag inte har råd att bevisa att de uppfyller standardens krav, läs lagstiftningen, vilket därmed utestänger dem från stora delar av detaljhandeln.
Utvecklingen av Sigill, som inte bara tagit fram en basstandard, utan har fler liknande ”frivilliga” tilläggsmoduler på gång i sitt sortiment upplever många livsmedelsföretagare nu som oroande.
Regionstyrelsen för LRF Mälardalen har skickat in en motion som berör denna problematik till riksförbundsstämman som hålls i slutet av maj, som innehåller en uppmaning att se över styrningen och Sigills framtida inriktning.
Tyvärr är riksförbundsstyrelsens svar tämligen ljumt. Någon styrning av Sigills inriktning kan man inte tänka sig. Man skyller på ”marknaden” och om LRF, via Sigill, tillsammans med handeln inte driver framtagande av privata standarder, så kommer ändå andra aktörer att skapa liknande standarder som kanske blir ännu krångligare. Vi anser att det inte finns fog för detta och en sådan utveckling finner vi inte heller i andra EU-länder.
Vår uppfattning är, till skillnad från riksförbundsstyrelsen, att de krav som handeln uttrycker redan möts genom den offentliga kontrollen som utförs av livsmedelsmyndigheterna. Det finns ingen anledning att LRF ska konkurrera med myndigheterna om hur man ska få företagen att följa lagstiftningen. Finns det missnöje med myndigheternas arbete får väl handeln eller LRF ta upp detta med politikerna och kräva bättring men inte som nu välja en helt egen väg som går ut över livsmedelsföretagens plånböcker och tid. Varför ska vi livsmedelsföretagare behöva betala för samma sak två gånger?
Vi tror att lösningen ligger i att överbrygga det kommunikationsgap som verkar finnas mellan handeln och kontrollmyndigheterna, där det tydliggörs hur myndigheterna arbetar och redovisar resultatet av sina kontroller. Med bättre kännedom om varandras behov av information är vi övertygade om att det offentliga kontrollresultatet kan användas av handeln som likvärdigt och till och med träffsäkrare underlag för egna leverantörsbedömningar.
Vi menar att LRF har ett stort ansvar för det ökade regelkrångel och de kostnader som många livsmedelsföretagare nu upplever och det finns därför goda skäl till eftertänksamhet och självrannsakan för hur LRF ska kunna vända utvecklingen. Det är också detta som uttrycks i LRF Mälardalens motion. Vi beklagar att det verkar finnas en viss tondövhet från riksförbundsstyrelsens sida gällande allvaret och ansvaret för den rådande utvecklingen.
NB: LRF har erbjudits replik men tackat nej med anledning av att motionen ska behandlas på den kommande riksförbundsstämman.
Linda Elvingson, Ängsholmens Gårdsmejeri
Thomas Björklund, Warbro kvarn
Josef Nygren, Um-lax AB
Erik Persson, Norums fiskrökeri AB