Frustration och vanmakt inför slumpartade bedömningar och inget gehör för ersättningskraven har gett nyckelbiotopen ett dåligt rykte.
Lös oredan omkring nyckelbiotoperna
Skogsstyrelsen har i en rapport om nyckelbiotoperna fångat i skrift vad som länge varit uppenbart för skogsägarna.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Att en ny nyckelbiotop hittas först när avverkningsanmälan lämnas in och avverkningen stoppas gör inte saken lättare.
Skogsstyrelsen erkänner att bedömningarna har varit ojämna och vill nu öka kunskapen hos inventerarna och kalibrera vad som utgör en nyckelbiotop. Det är bra, men det finns mycket mer att göra.
Det är stora värden det handlar om. Nyckelbiotoperna har i praktiken fått ett gott skydd mot avverkning eftersom de ledande certifieringssystemen FSC och PEPC förbjuder, helt eller i fallet PEPC nästan helt, avverkning i en sådan biotop.
De omfattar nu närmare en halv miljon hektar och närmare 100 000 hektar är utnämnda till objekt med naturvärden, det vill säga tänkbara nyckelbiotoper.
Biotopen är skyddad men det betyder också att det ligger en död hand över denna areal. Om staten skulle ersätta hela arealen motsvarar det ett värde på närmare 50 miljarder kronor. Det slipper staten, en mycket stor del av nyckelbiotoperna ingår i den frivilliga avsättning av naturvårdsmark som skogsägarna gör på fem procent av sin mark. Det bjuder de på.
Därför är det mycket frustrerande för den markägare som råkar ut för en stor avsättning till nyckelbiotoper att ersättningsfrågan är så svår att lösa. Marken blir i princip tagen gratis i beslag, vilket utmanar äganderätten. Att det fungerar på vissa håll och inte på andra är absolut inte acceptabelt. Var i landet man bor ska inte avgöra en sådan fråga.
Det finns många områden där subjektiva bedömningar från myndighetspersoner får stor betydelse och den utsattes möjligheter till ny prövning är krånglig eller helt omöjlig. Nyckelbiotoper är ett sådant, djurskyddskontroller ett annat.
De två huvudproblemen, osäkerheten i bedömningen och den nonchalanta hanteringen av skogsägare som drabbats av stora avsättningar till nyckelbiotoper utan att få ersättning, måste lösas. Även Naturskyddsföreningen inser att skogsägarens intresse av att bevara befarade framtida nyckelbiotoper och inte avverka i förtid ökar om ersättningsfrågan blir löst.
När miljöintresserade inventerar kommande avverkningar för att hitta argument för en ny nyckelbiotop är det mycket viktigt att den bedömning som görs vilar på säker grund. Ett stramare regelverk och likartad bedömning är därför nödvändig, och den får inte ligga i miljörörelsens händer utan hos Skogsstyrelsen.