facebooktwittermail d

”Lönsamma lantbruk gör Sverige mindre sårbart”

Under 2020-talet kan allt ändras för svenskt lantbruk – flera gånger om.

Traktor med släp på grusväg.
Livsviktig verksamhet. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

I gryningen den 24:e februari 2022 sprider sig svart brandrök över Ukraina. Det ryska anfallskriget har inletts. Världen kommer aldrig att bli sig lik.

”Det finns ett före och ett efter den 24:e februari”, som socialdemokrater konstaterar när partiets helomvändning till Nato-medlemskap ska förklaras.

Även för svenskt lantbruk är den dagen en märkeshändelse. Efter det blev jordbrukspolitik till försvarspolitik. Och försvaret ska rusta.

Åsikten att Sverige borde stärka sin livsmedelsberedskap är väl förankrad. Enligt en opinionsundersökning som Novus har gjort på uppdrag av ATL säger sju av tio svenskar att Sveriges möjlighet till självförsörjning inte är tillräcklig.

Intressant är att det här svaret gavs precis före det ryska anfallet på Ukraina. Undersökningen genomfördes mellan den 18 och 23 februari. Det vill säga dagen innan allting på allvar ändrades, och några månader innan krigets följdverkningar på världens livsmedelstillgång blev förstasidesstoff.

Den 19 maj skrev en av världens mest ansedda tidskrifter – brittiska The Economist – att kriget kan leda till massvält.

Skulle undersökningen göras om nu är det sannolikt att det finns ett närmast totalt stöd för att stärka Sveriges livsmedelsförsörjning.

Politiskt har dock frågan om att rusta svensk livsmedelsberedskap kommit i skymundan. Vad beror då det på?

En förklaring är att Nato-processen har tagit allt fokus. En annan är att de statliga krispaketen har lett till att frågan för tillfället anses utagerad. Möjligen kan det också spela in att det finns få starka jordbrukspolitiker i landet, vilket är ett resultat av att politikområdet under årtionden har minskat i betydelse.

Jordbruket och Försvarsmakten kan sägas ha hanterats ungefär lika styvmoderligt under årtionden. Organisationen för livsmedelsproduktion i kristider avvecklades tillsammans med resten av försvaret.

Vad skulle det då kunna innebära på gårdsnivå om det blir allvar av att stärka självförsörjningen? Övergripande finns det två modeller att välja mellan för att få mat från jord till bord i kris- eller krigstid.

Den ena är att bygga upp en helt statlig organisation för det. Den andra modellen är att minska sårbarheterna i den befintliga kedjan.

Fast egentligen är det inte mycket till val. Sverige har inte råd med att bygga en parallell helstatlig livsmedelsförsörjning. Hur skulle den ens se ut – statliga traktorer gömda i bergrum?

Det enda alternativet som finns är att minska sårbarheten i den befintliga kedjan, från primärproduktion till matbutiker. Här ställs vi dock inför samma bryderi – en knäckfråga är vilket ansvar som ska ligga på staten respektive näringslivet. Och vem som ska betala.

Utgångspunkten bör återigen vara att statlig centralplanering inte är en lösning. Den mest robusta modellen vore en decentraliserad struktur där mycket av det grundläggande totalförsvarsarbetet utförs på gårdar – av företagare som känner sina djur, jordar och lokalsamhälle. Och att staten ersätter det marknaden inte betalar för.

Hur ska vi då komma dit? En början är att det lönar sig mer att producera mat i Sverige.

Det jordbruksföretag som tjänar pengar kan investera i reservkraftverk, ha reservdelar hemma och hålla sig med lite extra arbetskraft. Särskilt inom jordbruket tenderar vinster att återinvesteras i verksamheten. Lönsamma lantbruk gör Sverige mindre sårbart.

Att en betydande majoritet av befolkningen anser att svensk livsmedelsförsörjning inte är tillräcklig gör att beredskapsfrågan snart måste upp på bordet. Viktigt i den processen är att politiken inser att all politik som ökar regelbördan och minskar lönsamheten är direkt kontraproduktiv.

Frihet bör prägla den jordbrukspolitik som ska rusta Sverige för en farligare värld. Ytterst är det ju också friheten som ska försvaras.

Men att politiken under de närmaste åren behöver svara upp mot ökade krav på stärkt livsmedelsproduktion lär inte vara en rörelse som är isolerad till Sverige. Trenden lär märkas i hela västvärlden.

Det här öppnar på fem-tio års sikt för ytterligare en betydande och tidigare osannolik förändring.

Om allt fler EU-länder av försvarsskäl vänder sig inåt blir jordbrukspolitik allt mer en nationell fråga, och allt mindre av en EU-gemensam. En sådan utveckling kan leda till att nationella självförsörjningsmål snarare än efterfrågan blir vägledande för produktionen, vilket gör att världsmarknaden kan översköljas av överproduktion från västländer.

2020-talet kan bli årtiondet då hungriga rop hörs de första åren, och därefter klagosång om överproduktion.

Läs mer om svensk livsmedelsberedskap

7 av 10: Svensk självförsörjning räcker inte till

Grafik: Så stor del av maten i butikshyllan är svensk