facebooktwittermail d

”Vår livsmedelsberedskap är inte god”

Att politiken inte engagerar sig mer är obegripligt.

Gröna åkrar från ovan.
Skydda matlandet.

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Den ryska krigsmakten får Europa att skälva. Världen har på kort tid blivit så pass farlig att Sverige snabbt har behövt ompröva den alliansfrihet som grundlades efter Napoleonkrigen.

Den svenska Natoprocessen är också på många sätt talande för den tid vi nu upplever. Stora förflyttningar sker av tvång snabbt.

En svensk Natoansökan har tagits fram i all hast och den ska hanteras i rekordfart, enligt löften från försvarsalliansen. Efter åratal av trätande i riksdagen om nivån på de svenska försvarsanslagen har de snabbt höjts till 2 procent av BNP.

Samtidigt är det oroväckande att den krisinsikt som har fått Sverige att hals över huvud vilja gå med i Nato ännu inte har spridit sig till det livsmedelsproducerande området. I alla fall är intrycket att landets ledande politiker pratar mycket om Nato och Försvarsmakten men knappt något om att säkra tillgången till mat i Sverige och världen.

Detta trots allt fler varningar om att vi kan stå inför en global livsmedelsbrist i höst. Något som skulle kunna få oöverblickbara konsekvenser, likt omfattande migrationsströmmar till Europa och social oro i Afrika och Mellanöstern.

När arbetsgivar- och branschorganisationen Livsmedelsföretagen nyligen bjöd in till det årliga evenemanget Matdagen i Stockholm, som samlade många av Sveriges livsmedelsföretag, var temat livsmedelsförsörjning i kris och krig.

Frågorna var många. Är den svenska livsmedelsförsörjningen rustad för en farlig framtid? Hur kan vi stärka livsmedelssektorn och öka vår krisberedskap? De inbjudna toppolitikerna svarade dock inte på några av frågorna när de höll sina anföranden.

Landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S) uppehöll sig i stället vid hur ett besök på Gäsene Mejeri gett henne en riktigt lokal känsla – om att det fått henne att fundera på om hon var i Champagne. Utrikeshandelsminister Anna Hallberg (S) talade kort om problemet med ökad protektionism i Europa. Oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) blev inte mer konkret än att påtala att politiken måste skapa förutsättningar för självförsörjning.

Om möjligt än mindre tydliga var myndighetsföreträdarna som skulle berätta för publiken om statens arbete med livsmedelsberedskap. Livsmedelsverkets generaldirektör Annica Sohlström förklarade att myndigheten var i en process för att hitta strukturer. Camilla Asp, överdirektör på MSB, beskrev att nu handlar det om att bestämma vad man ska göra och sedan hitta kreativa lösningar.

Intrycket är att den handlingskraft som annars är så utmärkande för de senaste månaderna i stort saknas på det livsmedelsproducerande området. Och det här är oroande – att varken regeringsföreträdare eller oppositionsledare har något kvalificerat att säga om svensk livsmedelsberedskap till landets livsmedelsföretag snart tre månader efter invasionen i Ukraina.

Visserligen har regeringen presenterat en myndighetsreform och tillsatt en utredning för att se över hur svensk livsmedelsberedskap kan organiseras. Den utredningen kan lägga grunden för en helt ny jordbrukspolitik men förändringarna ligger flera år fram i tiden.

På kortare sikt har några stödpaket presenterats för att svenska lantbruk ska kunna överleva kostnadskrisen men dessa handlar mer om att hantera effekterna av regeringens energi- och miljöpolitik än om landets försvar.

Det som saknas från politiken är besked om hur vi kan säkra livsmedelstillgången och produktionen om skiten träffar fläkten. Målbilden för ett sådant här arbete är inte att Sverige ska bli självförsörjande på livsmedel och sluta handla med omvärlden. Det handlar om att vi ska kunna få mat på bordet om delar av utrikeshandeln faller bort under en begränsad tid. Och här kan vi ta intryck av Finland, som lagerhåller vissa livsmedel och insatsvaror för att klara en kris eller krigssituation.

En konkret åtgärd för att på kort sikt minska Sveriges sårbarhet och ge strategiskt viktiga lantbruk framtidstro vore att staten upprättade kontrakt om att det på gårdsnivå ska lagerhållas brödsäd och utsäde under ett halvår. Det skulle trygga mattillgången genom en decentraliserad lagerstruktur och ingreppen i marknaden skulle bli relativt begränsade. De finansiella instrumenten som krävs kan upprättas av bankerna. Och utsädet och spannmålen kan köpas tillbaka av lantbruken efter ett halvår, enligt ett förutbestämt pris. Samma modell kan användas för att säkra tillgången på viktiga insatsvaror, som drivmedel, maskindelar och gödsel.

Sådana konkreta åtgärder verkar dock just nu långt borta för regeringen. Och oppositionen tar märkligt nog inte konflikten om vikten av att säkra tillgången på mat.

Sveriges livsmedelsberedskap är inte god. Att politiken inte engagerar sig för att ändra på det är obegripligt.