Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 7 november 2005

    Viktigt sträva efter lika villkor

    Lika villkor är ett av lantbruket omhuldat begrepp. Det är sprunget ur känslan att lantbruket av politikerna har fått sämre förutsättningar för att konkurrera, på världsmarknaden eller med importerade livsmedel.

    Helt lika villkor med andra länder kan man aldrig få. Det är svårt att sätta kronor och ören på allt och jämföra rättvist. Dessutom skiljer sig förhållandena i många fall mer inom till exempel gruppen svenska mjölkproducenter än mellan svenska mjölkproducenter och mjölkproducenterna i ett visst annat land.

    Men man kan inte avfärda lika villkordiskussionen. Av redlighetsskäl måste man sträva efter att vara konsekvent i sitt handlande. Lantbrukaren Karin Hilmér i Mellerud gör det.

    Hon pekar i ett så kallat medborgarförslag till kommunen på orimligheten att höga och fördyrande krav på svensk livsmedelsproduktion gör att kommuner köper in livsmedel till barn- och äldreomsorg från länder som inte har samma höga krav.

    Hon har nu fått sin kommun med på noterna. Den ska utarbeta en policy som, med hänsyn tagen till reglerna för offentlig upphandling, ställer miljö- och djurskyddskrav på inköpen. Hur ska de kunna gå emot, säger hon, och motivera att barn och gamla ska äta mat producerad med sämre miljö- och djuromsorgsregler?

    Kommunen kan, liksom alla andra, exempelvis tänka på de svenska olagligförklarade hönsburarna som såldes till Finland. De hönor som sitter i dem i dag får klara sig utan sittpinne, men producerar ägg gör de ändå, ägg som säljs billigt i Sverige.

    I förra veckan fick vi fler exempel på hur svenska särregler försvårar för den som vill kapa kostnader och ge sig i kast med konkurrenterna.

    Efter en fyra och ett halvt år lång godkännandeprocess kom Kemikalieinspektionens nej till stråförkortningsmedel i all odling av stråsäd utom råg. I våra konkurrentländer är det fritt fram. Får svenska spannmålsodlare extra betalt för att deras vara odlats utan stråförkortning? Är det inte konstigt att detta medel anses vara farligt i alla stråsädesslag utom i råg? Naturligtvis måste inte alla odla med stråförkortningsmedel, men det är rimligt att även svenska odlare får ha det i sin verktygslåda att ta till vid behov.

    S-kongressens förnyade nej till pälsdjursnäringen är väl omskrivet. Effekten blir att fler pälsdjur föds upp i länder med sämre regler.

    Till listan kan vi nu också lägga smågrisimport från Finland. I Sverige har smågrisproducenterna tappat sugen, i Finland producerar de med statligt stöd.

    Lika villkor är en utopi, men heder åt Karin Hilmér som ställer krav och gör vad hon kan för att upplysa konsumenterna om hur saker och ting står till.

    Lars Vernersson

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen