Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 2 juni

    Sverige har inte råd med mer ogenomtänkt lagstiftning

    Artskyddet får inte innebära hur stora ekonomiska konsekvenser som helst för landets skogsbrukare, skriver ATL:s ledarskribent Greger Ekman.

    Äntligen utreds Artskyddsförordningen. Om ett knappt år ska den särskilde utredaren Lars Tysklind (L) redovisa sina förslag till ett effektivt och rättssäkert regelverk för artskydd som dessutom respekterar äganderätten och är tydligt mot markägarna.

    Utredaren ges flera viktiga uppdrag som skogsbruket har anledning att följa noggrant.

    Den nuvarande lagstiftningen kring svensk fridlysning och EU:s artskydd via Fågel- och Art- och habitatdirektivet är inte tillräckligt tydlig, något både Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket kritiserat. En hel del av otydligheten är resultatet av att lagstiftning från EU staplas på den svenska. Att inlemma ett direktivs regler i svensk rätt på ett genomtänkt sätt är svårt och resurskrävande.

    En förutsägbar och sammanhängande lagstiftning betalar sig i längden. De senaste årens processande om bombmurklor och tjädrar med mera har en samhällsekonomisk kostnad som hade varit intressant att beräkna.

    De för landets skogsbrukare kanske viktigaste frågorna i utredningen rör rätten till ersättning för inskränkningar i brukandet. Utredningen ska analysera hur stora inskränkningar i brukandet som fridlysningsreglerna bör ge utrymme för.

    Vidare ska utredaren ta ställning till om en ersättningsrätt bör införas och i så fall under vilka förutsättningar. Intressant är också att förslag ska ges på hur en sådan ersättning bör beräknas och finansieras.

    Skogsbruket tar redan i dag ett stort frivilligt ansvar för naturvårdsavsättningar. Det är rimligt att ett ansvarsfullt skogsbruk bevarar naturvärden men det måste samtidigt finnas proportionalitet i ingreppen i förhållande till den enskilde skogsbrukarens brukningsrätt.

    Artskyddet får inte innebära hur stora ekonomiska konsekvenser som helst för landets skogsbrukare. En rimlig ersättning måste utgå för att säkra skogsägarnas grundlagsskyddade rättigheter. Skyddet för äganderätten betonas tydligt i utredningsdirektivet, vilket är bra men ingen garanti.

    Det skulle inte förvåna om vi får en diskussion om att låta skogsnäringen som kollektiv stå för finansieringen av intrångsersättningar genom någon sorts fondlösning. En sådan modell, där skogsägarna betalar sig själva för att tillgodose det allmänna intresset av naturvård medan staten tar en springnota, kan knappast skogsnäringen acceptera. Skogsbruket genererar stora skatteinbetalningar och det får räcka så.

    Utredningsdirektivet innehåller fler viktiga frågor, så som fastighetsägares utredningsansvar för artskydd, som det kommer att finnas anledning att återkomma till. De lagförslag som utredningen resulterar i lär få stor betydelse för skogsbruket under lång tid fram­över.

    Sverige och landsbygden har inte råd med mer ogenomtänkt lagstiftning.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen