Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 27 november

    Svenska ostar en bortslarvad exportchans

    Det är bråttom att få fart på den saktfärdiga svenska ostexporten. Det vore bättre att vårda fina varumärken än att sänka dem. Den svenska mjölkbranschen har tagit mycket stryk av konkurrensen inom EU. Särskilt vad gäller ost har självförsörjningen minskat dramatiskt.

    Svenska mejerier producerar allt mindre ost. Tillverkningen har minskat under hela 2000-talet och i fjol producerades 83 000 ton, två tredjedelar av den mängd som tillverkades vid seklets början. Då gick cirka 20 000 ton på export, i fjol 19 000 ton. Däremot har importen ökat från 41 000 ton till 133 000.

    Det växande ostintresset hos konsumenten har tillfredsställts av import, i stor utsträckning av lågprisost. I stället går allt mer svensk mjölk till pulverfabriken. I år tillverkas mer mjölkpulver än ost, det har bara hänt något enstaka år tidigare.

    Så skapas inga stora mervärden, och så drar vi inte någon nytta av betestvång och den mysiga stämningen i ”Bregottfabriken”. Sammantaget är det är ett eländigt facit.

    Allt är dock inte mörker. En av våra premiumprodukter är Västerbottensosten. Den är ett exempel på att det går att öka exporten. Visserligen sker det från låga nivåer och det säljs bara 100 ton per år utomlands. Men Norrmejerier gör ändå en medveten satsning på export.

    Sämre är det med de gamla svenska märkena Grevé, Herrgård och Prästost. I Sverige är de mycket populära men kanske är det så att de inte har tillräcklig lyskraft på andra sidan gränsen. Det är svårt att veta, de har inte fått mycket omsorg på senare år.

    I stället har de blivit offer för en dragkamp mellan Skånemejerier och kooperationen. Det började med att Lactalisägda Skånemejerier för tre år sedan ifrågasatte om dessa ostmärken var giltiga varumärken. Om inte skulle ju vem som helst kunna tillverkas utan att betala någon licens.

    Konflikten är ännu inte löst. Ostmärkena är värda flera hundra miljoner men ju längre ostkriget pågår desto mindre värda blir de.

    Om det fanns förhoppningar om att Skånemejerier skulle dra nytta sina franska ägares internationella kontakter och gynna svensk export har det kommit på skam. Det blev i stället strid om våra få särpräglade varumärken. Det kan få en varumärkesstrateg att gråta blod över spilld mjölk.

    Inte heller Arla har tillräckligt satsat på den svenska osten. När ostimporten ökade kraftigt i början på 2010-talet berodde det bland annat på Arlas flytt av tillverkning av hushållsost från Sverige till Danmark.

    De svenska mejeriföretagen har ett viktigt jobb att göra. Att Arla börjar tillverka hushållsost i Östersund är ett steg på vägen. Med sin dominerande ställning har Arla ett stort ansvar för att skapa mervärden av den svenska mjölken.

    De mejerier som får kontrollen över finostarna Grevé, Herrgård och Präst måste när krutröken lagt sig verkligen ge dem en riktig chans på exportmarknaden. Kan vi sälja vodka och cider med framgång över hela världen borde vi väl kunna sälja ost.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Till toppen