Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 25 februari

    Slakta den enkelspåriga debatten

    Vi bör fundera på hur vi egentligen pratar om djurproduktion och kött i den offentliga debatten, skriver ATL:s ledarskribent Hanna Marie Björklund.

    Sveriges slakterier kämpar med kompetensförsörjningen, delvis på grund av problem med utbildningen, men kanske även på grund av vår samtids enkelspåriga debatt.

    Den svenska livsmedelsproduktionen står inför ett problem: det råder en allvarlig brist på slaktare och styckare i Sverige. Dessa yrken saknar i dag standardiserad utbildning. Den som funderar på jobbet kan inte bara söka sig till närmaste yrkeshögskola, för ­någon formell utbildning finns inte.

    I stället är det slakterierna själva som får upprätta egna utbildningar, en modell med brister. De stora aktörerna som HK Scan kan utbilda sin egen personal, men många små slakterier har inte samma möjlighet.

    I lokala medier har man kunnat läsa om det lilla slakteriet Strömdahla, som måste lägga ner hela sin verksamhet senare i vår om de inte hittar personal.

    Det finns kompetensförsörjningsproblem i flera branscher, men för just köttproduktion kan det finnas en särskild kulturell utmaning.

    En stor del av den arbetskraft som finns i dag har hämtats utomlands eller bestått av nyanlända som rekryterats via arbetsförmedlingen. Det innebär att få infödda svenska i dag aktivt väljer yrket slaktare. Det är nog inte ett vanligt svar på frågan ”vad vill du bli när du blir stor?” i klassrummet.

    Slakteriernas kompetensbrist kan säkerligen förklaras med många saker, som just avsaknaden av en standardiserad utbildning och de låga matpriserna, vilket gör att lönerna i sektorn är relativt låga. Men det finns en annan, kulturell faktor som är intressant att fundera över. När kött diskuteras i dag, i allt från skolor till medier, görs det ofta ur ett förenklat, fördömande perspektiv, men även utifrån förnekelse.

    Många människor i Sverige äter fortfarande kött, men många verkar inte låtsas om att det faktiskt kommer från djur. Hur många snyft­artiklar har man inte sett i kvällstidningar där någon är upprörd över att hen hittade en fjäder på sin kyckling eller liknande, som säger något om råvarans ursprung?

    I en kliniskt ren samtid, där vi helst vill att allt som är lite obehagligt och påminner oss om att döden är en del av livet ska städas bort och gömmas undan, blir köttet känsligt. Folk äter gärna sin hamburgare, men vill absolut inte att någon ska påminna dem om att den faktiskt kommer från en ko.

    Dessutom har vi som sagt den förenklade debatten om vad kött är. Kött som råvara buntas ihop och pratas ner som om allt kött är exakt likadant och har exakt samma påverkan på hälsan och klimatet. Detsamma görs inte med grönsaker, trots att man definitivt kan argumentera för att det är stor skillnad på en svensk morot, en avokado från Colombia eller socker från sockerbetor vad gäller miljöpåverkan och hälsoeffekter.

    Den svenska slakterinäringen be­höver mer stöd när det gäller utbildningen, men om vi bryr oss om branschens välmående på sikt bör vi även fundera på hur vi egentligen pratar om djurproduktion och kött i den offentliga debatten.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen