Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 17 juli

    Skadenivån ska styra avskjutningen

    Det måste löna sig att plantera tall. Utgångspunkten för skogsföryngringar måste vara att lägga grunden för skogsproduktion av hög kvalitet och inte att producera foder till en överstor älgstam, skriver ATL:s Greger Ekman.

    Ny statistik från Skogsstyrelsen förstärker bilden av att älgförvaltningssystemet premierar jakt och inte skogsbruk. Vilken annan förklaring finns det till att 12 procent av ungtallarna i de fyra nordligaste länen har årsskador av älg och andra hjortdjur? Den högsta tolerabla skadenivån är fem procent. Situationen i södra Sverige är ingen uppmuntrande läsning. Men inget av detta är några nyheter, så här har det sett ut år efter år.

    Trots att skadorna minskar tillväxten och försämrar virkeskvaliteten så förmår älgförvaltningssystemet inte hantera balansen mellan foderutbud och viltstam. På pappret är problemet enkelt att lösa – öka avskjutningen och skadorna minskar. Detta samband kan kompliceras och diskuteras i det oändliga, men i grunden förändras inte det faktum att två älgar äter dubbelt så mycket som en. Även om det säkert går att invända att det finns individuella skillnader även i älgars näringsupptag.

    För den individuella skogsägaren blir de ekonomiska konsekvenserna av betesskadorna enorma. Ett aktuellt exempel, som ATL rapporterat om, är de nedbetade planteringarna efter skogsbranden i Västmanland år 2014. Där har hjortar och älgar betat ned en så stor del av tallplantorna att återplantering kan bli aktuellt.

    Hur kan det vara så svårt för den lokala, förment adaptiva (anpassningsbara), älgförvaltningen att minska antalet älgar?

    Ett grundläggande problem är att det är relativt få personer som drabbas av skadorna. Det finns fler jägare än skogsägare i de flesta jaktlag och inom älgförvaltningsbyråkratin. Oavsett hur svåra betesskadorna är kommer de flesta inte att förlora en krona på betesskadorna.

    Här ligger rimligen en stor del av förklaringen till varför älgförvaltningen inte förmår lösa den uppgift den är till för. Det saknas ”skin in the game”, det vill säga att den som fattar besluten också drabbas av de negativa effekter besluten kan medföra. Skogsbruket behöver bli mer styrande i älgförvaltningen genom större engagemang men också mer formellt markägarinflytande.

    Trots lyckade exempel på lokal viltförvaltning förskräcker den sammantagna bilden. Det handlar inte bara om skador på enskilda markägares egendom, utan om samhällsekonomiska förluster på grund av försämrat förädlingsvärde och mindre global klimatnytta på grund av lägre tillväxt och kolinbindning.

    Såhär kan det inte fortsätta år efter år. Det är helt orimligt att älgförvaltningen inte förmår minska betesskadorna till en acceptabel nivå. I första hand måste skadenivån styra avskjutningen.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen