Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 8 september

    Sätt gränser för allemansrätten

    Allemansrätten bör värnas men dess innehåll begränsas, skriver ATL:s ledarskribent Edvard Hollertz.

    Allemansrätten väcker känslor. Den innebär en fantastisk möjlighet för alla att få bekanta sig med naturen och inse människans oersättliga roll i skapandet av vackra och artrika miljöer. Men det finns växande problem.

    Allemansrätten håller på att utvecklas till något annat än när begreppet myntades på 1930-talet. Särskilt i tätortsnära marker och populära stråk för friluftslivet har belastningen och slitaget ökat. Utvecklingen hänger ihop med ett ändrat nyttjande av naturen, som allt mer blir en arena för sport och kommersiella verksamheter utan koppling till ägandet av jorden.

    Den hävd som en gång i tiden tillät lokalbefolkningen att plocka bär för husbehov åberopas i dag av stora bärföretag vilkas anställda kan tömma skogarna på bär.

    Allmänhetens rätt att färdas genom landskapet till fots, på skidor, på häst och på cykel har omtolkats. Förr syftade den kanske främst till att lokalbefolkningen skulle kunna ta sig till jobbet, att skogsarbetaren skulle kunna ta sin arbetshäst till platsen för en avverkning eller att mjölkerskan kunde ta cykeln till granngården.

    Men nu rids hästar genom landskapet som fritidssysselsättning. Cykeln har gått från att vara tung och otymplig till dagens mountainbikar som kan köra genom nära nog all terräng.

    Under åren verkar det också ha skett ett visst mentalitetsskifte.

    Allemansrätten verkar allt mer ses som en allmänhetens rätt till inflytande över privatägd mark. I skogar där många människor rör sig obstrueras det allt oftare mot brukandet av naturen.

    Skogsvårdsåtgärder överklagas och protester mot avverkningar framförs på lokaltidningarnas insändarsidor. Målet är ofta att stoppa skogsbruk – men att det innebär att områdena växer igen och förlorar sin attraktivitet för det rörliga friluftslivet tas sällan med i beräkningen.

    Från politikens sida har utvecklingen under lång tid uppmuntrats. Allmänheten har getts allt fler rättigheter, som den att fiska på andras vatten. Sedan 1985 är det möjligt för alla att fiska med handredskap längs kusterna såväl som i de stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

    Men ett problem – som fisket visar – är att det som inte ägs av någon inte heller vårdas med vidare inlevelse. På flera håll längs med kusten har det larmats om minskande gäddpopulationer. Tillsammans med övergödning och ökat tryck från predatorer klassas sportfisket som bidragande till nedgången.

    Ska naturresurser vårdas hållbart krävs en stark äganderätt. Enda sättet att långsiktigt säkra tillgången på bär, svamp, fisk och skön natur är att områdena ägs av någon som har ekonomiska incitament att vårda dem. Det som har ett pris har ett värde – det bör gälla även den i tal så prisade svenska naturen.

    Allemansrätten bör värnas men dess innehåll begränsas.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Läs mer om

    Till toppen