Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 25 januari

    Oförutseende lagstiftning måste bytas ut

    Nyligen dömde Mark- och miljödomstolen i Umeå staten att betala 18 miljoner kronor i ersättning till markägare i Sorseletrakten. Staten har genom processen försökt hålla i slantarna – något som gör domen till intressant läsning, skriver ATL:s ledarskribent Greger Ekman.

    Sparsamhet med allmänna medel är en dygd. I de fem processer, som nyligen slutade med att Mark- och miljödomstolen i Umeå dömde staten att betala ut drygt 18 miljoner kronor i ersättning till markägare i Sorseletrakten, har staten verkligen försökt hålla i slantarna. Domen i målet Sorsele Övre Allmänningsskog mot Staten genom Kammarkollegiet är intressant läsning.

    Ett russin i kakan är domstolens bedömning av konsekvenserna av förekomsten av en nyckelbiotop. Möjligheten till någon framtida avverkning i området är obefintlig ”i synnerhet när området har klassats som en nyckelbiotop” och andra lukrativa åtgärder som gallring är begränsade genom kravet på samråd i miljöbalken. En nyckelbiotop på marken kan onekligen ha stor betydelse, något Skogsstyrelsen brukar tona ned.

    När det gäller ersättning argumenterar staten för att ersättningsskyldighet inte föreligger då föryngringsavverkning i fjällnära skog inte var så kallad tillåten pågående markanvändning i det aktuella området. Skogsbruk skulle inte ha pågått. Det argumentet avfärdades av domstolen som ansåg att det helt uppenbart bedrevs skogsbruk på marken i fråga. Även tiden då skogen växer utgör skogsbruk, enligt domstolens synsätt.

    Staten har på alla vis försökt minimera sina kostnader, bland annat anfördes ett resonemang om ett värdeavdrag på 40 procent, som domstolen dock ansåg grundlöst. Sen ville staten inte betala det påslag om 25 procent av värdet som gäller vid intrångsersättningar, med hänvisning till att en eventuell skada var en så kallad övrig skada som inte ger rätt till värdepåslaget. Inte heller detta godtog domstolen som menade att ett nekat avverkningstillstånd, i likhet med ett områdesskydd (där marken löses in), kraftigt påverkar markens värde och ska ersättas.

    Särskilt intressant att notera var domstolens resonemang om statens farhågor om att nuvarande lagstiftning skulle kunna tvinga staten att betala ersättning för samma mark fler gånger. Om det säger domstolen att den risken är begränsad men också: ”Oaktat detta bör dock den risk för framtida överkompensation som inte förutsetts av lagstiftningen inte rimligen begränsa den enskildes rätt till ersättning för den skada som uppstår.”

    Vidare säger domstolen: ”Vid bestämmandet av skadans storlek för den enskilde saknar det betydelse vilka eventuella negativa effekter för statskassan som lagstiftaren kan ha förbisett”. Detta är mycket viktigt – den enskildes rättigheter ska inte försämras av dålig lagstiftning.

    Det är uppenbart att den nuvarande lagstiftningen är otillräcklig. Att lämna rättsutvecklingen till domstolarna är inget bra alternativ. Ny genomarbetad lagstiftning kring markintrång och miljöskydd som respekterar äganderätten är nödvändig.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen