Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 4 oktober

    Mer proteingrödor kräver nya grepp

    Odlingen av proteingrödor i Sverige och resten av EU bör öka. Intresset finns och det ska vi absolut ­bejaka, det är klokt att ha odlingen i sin egen hand, skriver ATL:s Tord Karlsson.

    Intresset ökar för att odla proteingrödor som ärter, bönor och lupiner till såväl foder som livsmedel. Arealen ökar också men med stora variationer mellan åren.

    Den växande medvetenheten om vår sårbarhet i ett krisläge har riktat ljuset även mot foderförsörjningen. Det är klokt att ha odlingen i sin egen hand. Även om vi handlar med soja som är certifierad på olika sätt vore det också bra att slippa handel med Brasilien. Det sätt som värdefull natur medvetet skövlas på inger inget förtroende.

    Det finns potential att öka odlingen, men för att det ska ske krävs bättre odlingssäkerhet och lönsamhet i odlingen. Det gäller att satsa både på det biologiska och det tekniska.

    Till exempel är en rejäl satsning på växtförädling och därmed också moderna metoder som Crispr-Cas9 en viktig pusselbit för att få snabba framsteg.

    För att det ska fungera hela vägen behövs också bra teknik, och där lider vi av att SLU sedan decennier inte utbildar nya teknikagronomer och att teknikområdet är förbisett. Det drabbar många områden, inomgårdsmekanisering är ett av dessa. Att SLU och Växa med flera nu satsar i ett projekt omkring foderhantering är bra, men är det tillräckligt?

    Det finns många fördelar med att få in andra grödor än spannmål i växtföljden, och kvävefixerande grödor minskar behovet av mineralgödsel. Men det finns begränsningar. Både oljeväxter och baljväxter är känsliga för rötor och andra växtföljdssjukdomar och därför finns det ett tydligt tak för hur stor odlingen kan bli. Så självförsörjning är en ouppnåelig dröm.

    Av flera skäl bör vi därför vidga ramarna för diskussionen om protein­grödorna och se utanför Sveriges gränser och se EU som ett naturligt hemområde.

    Det gäller behovet av import av proteinfoder där EU-länder kan ersätta till exempel Brasilien som leverantör. Men det krävs också samarbete över gränserna för teknikutveckling och växtförädling om vi är för klena själva.

    På många håll i EU är växtföljderna monotont spannmålstunga. Att öka odlingen av oljeväxter och kvävefixerande proteingrödor som ärter, åkerbönor och soja vore mycket bra markvård och därmed bra för det europeiska jordbruket.

    Intresset för att öka odlingen finns, både centralt i EU och i olika länder. Frankrike är en av de stora sojaimportörerna och också ett land där både politikerna och opinionen har reagerat starkt på hur Brasilien misskött brandbekämpningen i Amazonas. President Macron har kritiserat landets ledning och vill dra sig ur Mercosuravtalet. I Frankrike har också odlingen av sojabönor snabbt ökat rejält, från låga nivåer.

    Det intresse som finns för att öka odlingen av proteingrödor i Sverige och resten av EU bör vi absolut ­bejaka.

    Den sojaimport från andra sidan Atlanten som tog fart efter andra världskriget, som en del av hjälpen till ett sargat Europa, är vi nu mogna att frigöra oss ifrån.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen