Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 14 september

    Lika behandling sätter kooperationen på prov

    Lantmännens linje att ingångna kontrakt gäller är ur företagarperspektiv fullt begripligt. Det anser ATL:s ledarskribent Tord Karlsson.

    Årets besvärliga torka har slagit brett men ändå väldigt olika. Om skörden över stora områden har halverats är det ändå stor skillnad på att få en fjärdedels eller tre fjärdedels skörd. Det är skillnad på ett dåligt år och en katastrof.

    Det har satt företagen som köper spannmål, mjölk och kött under press. Särskilt på spannmålssidan handlar det om kontrakt som inte kan uppfyllas, utlovade mängder finns helt enkelt inte. Men problemet med krisande ekonomi i lantbruksföretagen finns i alla branscher.

    Det ställer stora krav särskilt på de kooperativa företagen. Det är ju ägarna/medlemmarna som har kris. Och föreningen drabbas hårt om leverantörerna går omkull. Det gäller också gäller privata företag.

    Har då en förening ett större ansvar? Jo, men den har också ansvar för att medlemmarna behandlas lika.

    Arla var tysta länge men kom så med förslaget att dela ut hela årsvinsten till medlemmarna. Det är ett långtgående förslag som antagligen underlättades av att torkan drabbade i stort sett hela Arlas verksamhetsområde. Hur hade svenska mjölkbönder ställt sig till motsvarande solidaritetshandling om endast tyska leverantörer hade haft kris?

    För det är inte så att det inte kostar något. Det kan vara så att investeringar i Arla skjuts på framtiden. Det är också så att en förening med klenare balansräkning eller ett svagt resultat inte kan ställa upp på samma sätt.

    Där har Arla ändå rundat likabehandlingsprincipen med de mystiska 100 miljonerna som går till Arlas ekomjölksproducenter. Från en ”okänd välgörare”, som Karl-Bertil Jonsson säger på julafton.

    Om sedan ekologisk produktion klarar torka bättre eller sämre är en mer teoretisk diskussion som inte ger någon lindring. I ett torkdrabbat område har det varit lika för alla. Och rädslan för att tappa leverantörer borde vara lika stor oavsett produktion.

    I spannmålsbranschen har prissäkringen, som normalt ska ge en spridning av riskerna har denna gång satt odlaren i en fälla. Priset är satt, men den andra delen av ekvationen, mängden att leverera, har inte uppnåtts.

    Små kooperationer har varit tillmötesgående med att lösa kontrakt och skjuta på leveranser. Lantmännen har inte gjort det. Ingångna kontrakt gäller, man väljer att stödja på annat sätt. Det är ur ett företagarperspektiv fullt begripligt.

    Företagande har risker. Det har talats för mycket om att sprida prisrisker och för lite om mängdrisker. Visst säger man att man bara ska prissäkra en del av sin skörd, för säkerhets skull. Men kanske ska man säkra ännu mindre framöver.

    Man kan också lagra mer, en årsskörd i lager ger trygghet (jo, det finns de som har det). Det kostar och rådgivningen har gärna bantat bort höga lagerkostnader i kalkylerna. Kanske dags att föra in dem igen, åtminstone räkna på det.

    Ansvaret ligger hos företagaren själv. Möjligheten att göra undantag och lösa problem är större i det lokala och nära (Arla undantaget denna gång), förutsatt att musklerna finns.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Läs mer om

    Till toppen