Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 27 augusti

    Låt fisket bidra till utveckling

    Fiskerätten är en bortglömd rättighet. Kräftfisket och åtföljande konflikter kring detta brukar dock vara en årlig påminnelse om att rätten att fiska faktiskt är knuten till fastigheterna.

    Fisket är i stor utsträckning en underutnyttjad resurs. Mer enskilt ägande och förvaltande av fisket kan öka fiskets ekonomiska värde och bidra till att utveckla landsbygden.

    En anledning till ointresset för fisket bland ägarna är hur fiskeförvaltningen är organiserad. Den historiska bakgrunden är att fisket varit samfällt inom byarnas skifteslag. Beroende på gårdens storlek har den fått en andel av fisket inom byns marker, oavsett om fastigheten omfattar strand eller vatten. En på det hela taget praktisk förvaltning för det husbehovsfiske som bedrevs förr.

    I dag är en stor del av fisket fortfarande samfällt och inte sällan har avstyckningar och försäljningar skapat en viss oreda i ägandeförhållandena. Ett sätt att skapa en fungerande förvaltning kring fisket är upprättandet av fiskeområdesföreningar.

    1981 års lag om fiskevårdsområden konstruerades för att driva fram bildande av fiskevårdsområden. Ett viktigt motiv för lagstiftningen var att bereda allmänheten tillgång till fiske. Tyvärr har det också minskat värdet av fiskerätten för många markägare.

    Fiskevårdsområdena blev i många fall så stora att normalstora lantbruksfastigheter inte har större andel i fisket än någon tiondels procent. Det är få fiskerättsägare som har några inkomster att tala om från fiskekortsförsäljning.

    Även om en fastighetsägare äger en majoritet av fiskerätten i den egna byns skifteslag har denne små möjligheter att själv förfoga över ”sitt fiske” då fisket organiseras i ett fiskevårdsområde som kan ha en sockens storlek. Det finns dock möjligheter att utesluta fiskevatten som kan utgöra en egen enhet, det är dock mer oklart om denna möjlighet kan omsättas i praktiken.

    Helt klart är att lagstiftningen syftar till att sammanföra fiskerättigheter till stora administrativa enheter och öppna dem för allmänhetens fiske. Dessa syften motverkar de fastighetsägare som hellre vill utveckla sitt fiske i egen regi.

    Fiskevårdsområden fyller flera viktiga funktioner, inte minst genom att samla ett spritt ägande av en rättighet som för de flesta fastigheter har ett försumbart värde. Men i de relativt få fall där det är lämpligt bör samhället inte motarbeta en utskiftning av samfällt fiske inom skifteslag och uteslutning ur fiskevårdsområden.

    Ett mer direkt ägande och förfogande över fiskerätten skulle möjliggöra investeringar och utveckla det lokala näringslivet genom turism. Enskilt ägande är en betydligt bättre ägandeform för att skapa värden än vad diffust samägande är – det gäller även fiske.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen