Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 9 mars

    Kommunalt vägsvek mot landsbygden

    Viktiga vägar på landsbygden går en gropig framtid till mötes, skriver ATL:s ledarskribent Greger Ekman.

    Flera kommuner försöker nu trassla sig ur gamla åtaganden om väghållning av vissa enskilda vägar. Det innebär att många viktiga vägar på landsbygden går en mer gropig och oplogad framtid till mötes. För dem som bor längs vägarna innebär detta besvär och kostnader som inte lär komma att kompenseras av sänkt kommunalskatt.

    I kommunernas besparingsiver har turen kommit till vägunderhållet. Med tanke på att kommunens innevånare och näringsliv har stor nytta av välunderhållna vägar även på landsbygden så borde det vara en rimlig politisk prioritering att fortsätta den kommunala driften. I regel finns det betydligt mer hopplösa och ekonomiskt oansvariga kommunala projekt att spara in på.

    Bakgrunden till att kommuner sköter enskilda vägar är den offentliga sektorns expansion under 1960- och 1970-talen.

    Goda skatteinkomster i kombination med en kollektivistisk tidsanda ledde till att många kommuner övertog driften av enskilda vägar, vars farbarhet ansågs ha ett allmänt intresse. Staten har givit årliga driftsbidrag till kommunerna för besväret.

    Kommunerna behöver naturligtvis se över budgetarna – ökade kostnader för försörjningsstöd, vård, skola och pandemin med mera. Men för de kommuner som nu funderar på att lämna tillbaka väghållningen finns det anledningar att tänka efter.

    Det finns goda praktiska och samhällsekonomiska skäl för att kommunerna ska fortsätta att sköta om vägar som är viktiga för kommunens innevånare.

    De vägsamfällighetsföreningar som lämnat ifrån sig vägarna upphörde i praktiken att existera där och då. För att göra en återlämning krävs därför nya kostsamma lantmäteriförrättningar för att reda ut hur stora andelar i vägarna varje berörd fastighet har. Lantmäteriet kostar 1 500–1 900 kronor i timmen och den kostnaden lär landa på fastighetsägarna.

    För att samfälligheterna ska fungera måste styrelser bemannas med vad som i praktiken är ideell arbetskraft. På 1960-talet gick det kanske bra, men i dag finns det på sin höjd några pensionärer som har tid att engagera sig i grusning och snöröjning. När kommunen sköter driften erhålls utöver kompetens dessutom betydande skalfördelar.

    För de flesta kommuner är budgetposten för vägunderhåll (efter statsbidrag) knappast betungande. Med tanke på det och att det finns ett allmänt intresse av att hålla de vägar det handlar om öppna för allmänheten och utländska turister så är det rimligt att kommunerna även i fortsättningen tar ansvar för dessa vägar – fastän de formellt är enskilda.

    Om vägarna är i helt enskild drift så är det upp till vägföreningarna att öppna vägarna för obehörig trafik, vilket skulle kunna leda till att vägar stängs för allmän trafik. Det finns all anledning för flera kommuner att tänka om i denna fråga.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Kommentarer

    Genom att kommentera på Atl så godkänner du våra regler.

    Läs mer om

    Till toppen