Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 30 oktober

    Jordbrukspolitisk reform – inte revolution

    EU öronmärker en större andel åt miljö- och klimat­åtgärder vilket är ofrånkomligt och tycks hamna på en rimlig nivå. Rätt hanterat kan det bli positivt för jordbruket, enligt ledarskribenten.

    Efter det att ministrarna kommit överens och EU-parlamentet röstat om jordbrukspolitiken de kommande sju åren är det dags för nästa omgång i förhandlingarna, när dessa parter och EU-kommissionen ska enas. Det brukar dra ut på tiden så det kommer att dröja innan vi vet spelreglerna i detalj.

    Riktningen är nu tydlig, det skiljer endast i procentsatserna hur mycket de olika parterna vill öronmärka av direktstöden och Landsbygdsprogrammet till miljö- och klimatåtgärder. De så kallade eco-schemes, miljöprogram (?), som är det nya begreppet ska till stor del bestämmas i medlemsländerna.

    Med tanke på den så utskällda förgröningen som var det nya inslaget i förra avtalsomgången för sju år sedan kan det vara positivt att mer av politiken ska avgöras på hemma­plan.

    Sverige och Finland fick då ägna mycket energi åt att stoppa förslaget om att även jordbruket i norr till exempel skulle ha en växtföljd med flera grödor. Förhoppningsvis kan sådana tokigheter undvikas denna gång.

    Ett orosmoment är att EU-parlamentet röstade för ett tak på ersättningarna på 100 000 euro. Men det öppnades också möjligheter för enskilda länder att göra det frivilligt genom större satsning på små och medelstora gårdar.

    En styrka med överenskommelsen i EU-parlamentet är att den har ett brett stöd från grupper där både borgerliga partier och socialdemokraterna ingår. Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade för att skicka tillbaka hela förslaget till kommissionen och börja om. Det hade varit förödande.

    Det går att förstå deras kritik av det nya Capförslaget och att det inte är den revolution som de hade önskat och som hade drabbat produktionen hårt. Att en större andel än tidigare öronmärks för miljö- och klimat­åtgärder är ofrånkomligt och tycks hamna på en rimlig nivå. Rätt hanterat kan det bli positivt för jordbruket.

    Det blir spännande att följa nästa fas i förhandlingarna och sedan mycket aktivt följa processen när de svenska reglerna utformas.

    Mycket kan fortfarande gå på tok. Det borde vara en fördel för svenskt jordbruk att besluten fattas i Sverige där kunskapen finns om lokala förhållanden.

    Men det finns ändå skäl att vara orolig. Som bekant har vi en tvåpartiregering som har svårt att enas om denna typ av frågor. Miljöpartiets försök att stoppa överenskommelsen i parlamentet och skicka tillbaka den till kommissionen är ett tecken i skyn.

    Oavsett om denna regering är kvar eller om det har blivit en ny under nästa år är det viktigt att miljöreglerna utformas utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet med sikte både på miljönytta och konkurrenskraft.

    Det viktigaste av allt, oavsett vad man kommer överens om, är att se till att pengarna kommer ut till lantbrukarna i tid. Det är det största misslyckandet under denna avtalsperiod och det kan inte EU lastas för.

    Det ansvaret vilar både på Alliansregeringen som lade grunden och denna regering som inte lyckades åtgärda problemet på många år.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen