Gränsen är nådd, Persson

Redan vid lunchtid på annandagen stod det klart för alla som följde nyhetssändningarna att Asiens stränder drabbats av en ­fruktansvärd katastrof och att även tusentals svenskar var drabbade. Men regeringen fortsatte sitt julfirande och eftersom ingen annan får lov att göra någonting blev ingenting gjort.
I katastrofen som följde efter den hårda stormen för drygt en vecka sedan har många gjort en fantastisk insats. I det akuta skedet kan man inte klaga på kommuner, myndigheters och företags ansträngningar. Men när många tusen hushåll tio dagar efter stormen fortfarande saknar el och telefon är gränsen för det acceptabla passerad. Då handlar det inte längre om obehag som man får vara beredd att acceptera om man bor i trakter med mycket skog. Utan då talar vi om en situation som riskerar människors liv och hälsa.
Att elnätet är så sårbart är främst elbolagens ansvar. Men i sista hand är det staten som måste ta ett ansvar för att de mest grundläggande ­funktionerna fungerar i ett samhälle. Som ägare till den största ­elleverantören Vattenfall har staten också haft alla möjligheter att se till att man lagt några kronor av alla vinstmiljarder på att göra elnätet mer robust.
Kanske beror det på vår fridfulla och fredliga historia att vi inte riktigt kan tänka oss att det värsta kan hända. Riksdag och regering lägger en oändlig tid på att diskutera hur vi ska fördela det vi tjänar. Engagemanget är stort när det handlar om några ­hundralappar mer eller mindre i skatt eller när procentsatser i olika ­försäkringssystem diskuteras. Men när liv och hälsa står på spel är regeringen handfallen.
I hanteringen av flodvågen är det grundläggande felet att regeringen ska sköta krishanteringen. På samma sätt som läkare gör medicinska ­bedömningar, lantbrukare sköter djur och åkrar och ingenjörer gör ­mobiltelefoner måste stora ­naturkatastrofer hanteras av personal som kan det. Att Italien fick i väg sina första räddningsteam redan efter några timmar beror på att alla beslut tas av en räddningschef som redan när han hörde hur kraftig jordbävningen var förstod att det skulle bli en ­tsunami. Den högst ansvarige i ­Sverige, Göran Persson, hade före annandagen aldrig hört talas om en tsunami.
Oavsett vilken politisk värdering man har står det allt mer klart att Sverige behöver en ny statsminister och en ny regering. När det gäller statens mest grundläggande uppgift, alltså ansvaret för medborgarnas säkerhet, står regeringen handfallen och skyller misstag på underlydande. Det är hög tid att någon annan tar över.

Knut Persson